kritik sedan 1993

Woody Allen and his New Orleans Jazz Band: Cirkus Stockholm 20 mars 2011

Woody Allen fyller Cirkus till sista bänk när han för första gången besöker Sverige med sitt New Orleans Jazz Band. Det är en konsert där man gärna skulle vilja veta hur många som kommit av kärlek till tradjazzen och hur många som köpt dyra biljetter för att se den sjuttiofemåriga filmregissören utöva sin hobby.

Även om både uppmärksamheten och entusiasmen är så stor att den räcker till två inropningar blir en inte särskild vild gissning att majoriteten är där för Woody Allens skull.

Den som hoppats på några roliga skrönor blir besviken men annars uppfyller Allen, stilenligt iklädd grågröna manschesterbyxor och grå uppknäppt skjorta, allt det som förväntas av honom. Han lufsar in tillsammans med sina sex medmusiker, sätter sig ner, lägger benen i kors och blåser påfallande uttrycksfulla toner i sin klarinett.

Allen är ju en duktig klarinettist men det är uppenbart att han inte är ute efter att imponera med teknik, det är ju inte riktigt vad den här musiken handlar om heller. Hans ton är rå och gäll, inte så sällan associerar jag till en kacklande höna. Han är uppenbart förtjust i att hacka upp tonflödet och låta luftens väsande färga tonen. Skulle han fortsätta på den vägen skulle det kunna bli friformjazz.

Men den New Orleans-jazz som Woody Allen håller så kär, och som fyller hans filmer, är ju kollektiv till sin natur vilket innebär att det är samspelet med trummorna, kontrabasen, pianot, banjon, trumpeten och trombonen som ligger i fokus. Inte Woody Allen, han är bara en i gänget.

Konserten flyter på med låtar som liknar varandra och som han och den jovialiska banjo-mannen Eddy Davis spelat tillsammans i 30 år (och som de, när orkestern är samlad i New York, varje måndag spelar på Café Carlyle).

Ibland bryts den svängigt struttiga lunken av att någon sjunger. Dock inte Woody Allen, det hade varit en sensation. Han nöjer sig med att kortfattat hälsa välkommen, presentera bandet och avslutningsvis säga att det varit en ära att få spela för oss.

©Dan Backman Rec publ i SvD 110322

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: