Frank Zappa (2010)
När Frank Zappa avled 4 december 1993 förlorade världen inte bara en oförliknelig kompositör och gitarrist utan även en högst originell textförfattare, orkesterledare, filmregissör, skivbolagsdirektör och producent.
En ständigt turnérande och skivinspelande arbetsnarkoman som ändå trivdes som allra bäst i sin hemmastudio där han i lugn och ro kunde komponera musik och missbruka inspelningsband, kaffe och cigaretter.
Fram till sin död i Los Angeles-hemmet – omgiven av sin lojala familj; fru Gail och barnen Moon, Dweezil, Ahmet och Diva – hade den amerikanska provokatören med det sicilianska ursprunget konsekvent odlat en karaktäristisk ansiktsbehåring (mustasch med tillhörande pipskägg) och ett egensinnigt musikaliskt genreöverskridande (rock, jazz, r’n’b, doowop, konstmusik, elektronisk musik).
Minst lika viktigt var odlandet av ett helhetsgrepp i olika medium där visuella, musikaliska och textmässiga teman återkom och sammanlänkade album och filmer till en större helhet. Och där omslagen, de bästa gjordes av Cal Schenkel, integrerades med musiken på ett helt igenom kongenialt sätt.
Zappa beskrev helhetstänket först som ”conceptual continuity” sedan som ”project/object” och liknande det i självbiografin ”The Real Frank Zappa Book” vid en författares skapande av en karaktär som får eget liv.
Då Frank Zappa lämnade efter sig material nog för att hålla såväl familj som Zappa-forskare sysselsatta flera generationer framåt har minnet av hans liv och verk knappast bleknat alls under de sjutton år som förflutit sedan prostatacancern tog hans liv.
Svenska rockskribenter, som alltid tycker lika, har förvisso behållit sin ogrundat skeptiska attityd, men publiken har förblivit stor och hängiven. En liveupptagning från London 1978 har precis kommit, den brittiska musiktidningen Mojo ägnar honom ett specialnummer med anledning av 70-årsdagen och i november besökte Zappa plays Zappa (under ledning av sonen Dweezil) Stockholm, Göteborg och Malmö.
Frank Zappa hann, vid sidan av alla andra projekt, slutföra 63 album under sin livstid. Mellan debuten ”Freak out!” – som kom 1966 och var rockens första dubbelalbum – och ”Civilization phaze III” (postumt utgivet 1995) kom han att avverka otaliga gruppmedlemmar, ett mindre antal skivbolag (egna och andras) och ett flertal musikaliskt och visuellt väsenskilda epoker.
Den formerande fasen inleddes 1965 när Zappa förvandlade det sunkiga r’n’b-bandet The Soul Giants till fullfjädrade Los Angeles-freaks (föregångare till San Francisco-hippies) och döpte om dem till The Mothers Of Invention.
Från debuten ”Freak Out!” fram till ”Weasels ripped my flesh” (1970) stakade Zappa ut och finputsade alla de olika spår som han skulle komma att följa till sin död.
Genom den efterföljande stökiga Flo & Eddie-perioden, med de burleska sångarna Mark Volman och Howard Kaylan, över en mer organiserad och jazzrockigt inriktad epok från ”Waka/Jawaka” (1972) till och med ”One size fits all” (1975), utvecklades Zappa snabbt som gitarrist, bland annat manifesterat på tre mastiga gitarrsolalbum.
I takt med att han förfinade tekniken att klippa och klistra ihop studio- och liveinspelningar från olika platser och olika tidpunkter blandades de olika epokerna mer och mer.
Med ”London Symphony Orchestra, Vol 1” (1983) fick kompositören Frank Zappa äntligen några av sina konstmusikaliska och symfoniska verk framförda av en fulltalig symfoniorkester. Han kom att jobba med andra orkestrar och dirigenter, bland annat Zubin Mehta och Pierre Boulez, men det var först i och med samarbetet med den tyska Ensemble Modern, resulterande i ”The yellow shark” (1993), som perfektionisten blev nöjd med resultatet.
”Franscesco Zappa”, ett album från 1984 med kammarmusik av en italiensk 1700-talskompositör framfört på en för tiden högmodern Synclavier, utgör ett av de mer udda inslagen i Zappa-katalogen. Han kom att använda sig flitigt av den digitala synten – som kan beskrivas som en tidig sampler – då den kunde programmeras till att spela övermänskligt komplicerade passager. Det var perfekt; äntligen en maskin som gjorde exakt som man ville och inte bråkade om betalning. Idag låter alla Zappas Synclavier-låtar som plastiga demos för mer eller mindre symfoniska verk.
Jämsides med den egna utgivningen gav Zappa ut andra artister. Av de skivor han producerade intar Captain Beefhearts avantgardistiskt bluesrockiga dubbelalbum Trout mask replica (1969) en särställning. Omslaget och de många bisarra historier som omgärdar inspelningen har bidragit till att göra det till en obskyr men mycket inflytelserik klassiker.
Beefheart, som egentligen hette Don Van Vliet och nyligen avled, lärde känna Zappa på high school i Lancaster. De hade livet igenom en komplicerat rivaliserande relation som nådde en kritisk punkt då Beefheart kom i Zappas grupp för en kort tid 1975.
Även om Zappa förblev en synnerligen aktiv, mångsidig och uppfinningsrik kompositör och musiker är det ändå tydligt att han nådde en slags slutpunkt 1975 med albumet ”One size fits all”.
Det kom förvisso ett otal enskilda låtar som tillhör de bästa han presterat men inget mer helt igenom fulländat album. Framför allt drog han inte upp något nytt musikaliskt eller innehållsmässigt spår att utveckla. Istället handlade det om ett så idogt finjusterande av ett etablerat konstnärligt uttryck att han nästan fick det att slockna.
Textmässigt och konceptuellt gick det till och med bakåt. Det som från början var en skarp och rolig kritik av the american way of life (där inte minst moralvärderingar stod i skottgluggen och där inga skonades, vare sig det politiska etablissemanget eller den snabbt kommersialiserade hippierörelsen) övergick med tiden till ett allt mer närsynt studerande av ett hedonistiskt rockmusikerliv han ej själv deltog i.
Det omfattande dokumenterandet av groupiefenomenet närmade sig folklivsforskningen men presenterades ofta på ett grabbigt tramsigt sätt och ledde fram till obscena nonsenstexter som med tiden blev besvärande gubbiga. Kontrasten var stor när de presenterades jämsides instrumental konstmusik i samma anda som Edgard Varèse, Igor Stravinsky och Anton Webern (kompositörer som han gärna ”lånade” ett och annat från).
Den postuma skivutgivningen, som idag uppgår till 26 titlar, speglar, kommenterar och fördjupar Zappa-katalogen. ”Civilization phaze III” var färdig vid Zappas bortgång 1994 men det som kommit efter har varit mer eller mindre tematiska kompilationer av utgivet och outgivet material.
Skivutgivningen – och vårdandet av varumärket Frank Zappa – styrs med järnhand av Zappa Family Trust, som i praktiken utgörs av trojkan Gail Zappa, Dweezil Zappa och ”vaultmeister” Joe Travers. Den delikata sammanställningen av musik, text och omslag görs helt i Zappas anda. Att man inte ser någon logik i utgivningsplanen och att det ibland blir lite töntigt är ofrånkomligt. Det går ju egentligen inte att kopiera Zappas egensinne. Omfattande kritik har riktats mot Gail Zappas hårdnackade vägran att komprimera makens musik och släppa den till iTunes och Spotify.
De intressantaste postuma utgåvorna har varit de små men ambitiösa boxar som, med innehållsrika cd-häften, dokumenterat enstaka album ur alla möjliga synvinklar.
Det första av dem ”The Mofo project/object” (2006) behandlar debutalbumet ”Freak Out!”, dels genom en remastrad original-mix, dels genom alternativtagningar och rolig kuriosa som Zappas åsikter om producenten Tom Wilson (som enligt Zappa intresserade sig mer för blondiner och Wall Street Journal än musiken) och hans ansträngningar att få ut ett gäng påtända Los Angeles-freaks ur inspelningsstudion.
”The Lumpy money project/object” (2009) gräver sig ännu djupare ner i Zappa-arkivet. Här är ämnet albumen ”Lumpy gravy” (1967) och ”We’re only in it for the money” (1968). Med den första outgivna orkesterversionen av ”Lumpy gravy”, utan skumma vokala pålägg, en monomix av albumet ”We’re only in it for the money”, studiokuriosa och Zappas bisarrt dåliga 1984-remixer (med nya pålägg) av de båda albumen, är det en omistlig utgåva för varje sann zappaist.
Helt omistlig är också boxen ”Läther” (1996) som presenterar musiken från albumen ”Zappa in New York” (1978), ”Studio tan” (1978), ”Sleep dirt” (1979) och ”Orchestral favourites” (1981) på antagligen precis det sammanhängande sätt som kompositören ursprungligen avsett men som stelbent skivbolagsbyråkrati förhindrade.
Mycket har sagts och skrivits om Zappas liv och konstnärliga gärning. En av de bilder som förmedlas tydligast är den av en paranoid arbetsnarkoman som pekade med hela handen och ofta befann sig på kollisionskurs med resten av världen.
Det kunde inbegripa profithungriga skivbolagsdirektörer, radiostationer som vägrade att spela hans frispråkiga musik, dåligt pålästa journalister, publik som klappade på fel ställen och av fel anledningar och musiker som inte alltid kunde matcha de oerhört hårda krav som ställdes.
Att musiker ändå stod på kö berodde på att den mycket pragmatiskt lagda Zappa förstod att utnyttja deras individuella förmågor och oförmågor på ett för alla parter optimalt sätt. Även om det var Zappa som spikade dagordningen fanns det plats för personliga initiativ, vilket innebar att framstående namn som Ian Underwood och George Duke kom att få mycket framskjutna positioner.
Zappa hyste ett stort och med åren ökande intresse för amerikansk politik. Han var demokrat men framstod i många frågor, särkilt de med anknytning till yttrandefrihet och censur, som närmast nyliberal i sina ofta tillspetsade ståndpunkter.
”Dont’t forget to register to vote” var en återkommande uppmaning till röstdeltagande i presidentvalen på de första årens skivomslag (ofta i kombination med det mer kryptiska Varèse-citatet ”The present day composer refuses to die”, som senare ersattes av ”Music is the best”).
Poltiskt engemang, entreprenörskap och intresse för processerna kring kommunismens fall i Ryssland och övriga Östeuropa ledde 1990 fram till att Zappa för en kort tid landade i den något osannolika rollen som officiell rådgivare (i frågor rörande handel, kultur och turism) åt den tjeckiska presidenten, tillika Zappa-beundraren, Václav Havel.
Konsulterandet fick dock ett snabbt slut då USA, genom sin dåvarande utrikesminister James Baker, deklarerade att Tjeckoslovakien kunde se sig om efter någon annan handelspartner om tjeckerna skulle fortsätta att använda sig av mister Zappas tjänster.
I samband med detta deklarade den då prydligt korthåriga revoltören i ett flertal intervjuer att han själv, antagligen på fullt allvar, övervägde att kandidera som presidentkandidat. I en intervju gjord 1991 av Dagens Nyheters Mats Carlbom kallade sig Zappa för ”konservativ praktiker”, talade sig varm för mindre centralstyrning och slopad inkomstskatt och berättade att han kunde tänka sig Texasmiljardären Ross Perot som vicepresident.
Frågan är dock hur lämpad han hade varit för uppdraget. Zappa var förvisso en handlingskraftig åsiktsmaskin och en lysande retoriker – provokativ, skärpt och humoristisk – men han uppvisade ofta en arrogant attityd och hans debattinlägg var färdigpaketerade och immuna för ifrågasättanden. Kompromisser låg helt enkelt inte för honom.
Vänder man på resonemanget kan man lätt konstatera att det var samma slags kompromisslöshet och envåldshärskartendenser som frambringade fantastisk och egensinnig musik.
©Dan Backman Artikel publ i SvD (Under strecket) 101221
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera