kritik sedan 1993

State Cows: State Cows (Avenue of allies, 2010)

Efter  återutgivning av den formidabla Licence-debuten Högt spel kommer här, tre decennier senare, en lika kärleksfull omfamning av västkustrocken.

Denna gång är det klaviaturspelaren och basisten Stefan Olofsson och gitarristen och sångaren Daniel Andersson som lagt ner lika mycket känsla som teknik på att återskapa den slicka fusion av pop, soul och jazz som utmärker äkta westcoast.

Även om produktionen saknar riktigt bett (i alla fall i jämförelse med typ Jay Graydons Blue desert-produktion) – och även om musiken ibland faller in i en standardiserat funkig lunk som inte är så kul – är det genomgående en imponerande uppvisning från teamet Olofsson/Andersson och de gästande musikerna. Faktiskt så imponerande att jag placerar den strax efter Licence-debuten som den bästa svenska westcoast-plattan någonsin.

Kan man sin westcoast är det lätt att pricka av influenserna. Steely Dan är förstås en genomgående referens. Särskilt den ambitiösa Tunisian nights, som avslutas med tydliga referenser till Aja. Även den efterföljande Looney Gunman har delar som låter mycket Steely Dan, särskilt när Petri Kivimäkis tenorsax släpps fram. Och förstås Göran Turborns snyggt Steely Dan-klingande gitarrsolo som avslutar albumet.

Ska man nördigt leta fler spår – det är alltid lika kul – hittar man förstås fragment av Bill Champlin, Michael McDonald och Marc Jordan. Den mycket fina Riding this highway låter som en kärleksfull hyllning till den sistnämndes Red desert (med blinkningar till Eagles i stämsången).

Jay Graydon/Randy Goodrum-projektet JaR (som kom med sin debut 2008) har också avsatt tydliga spår både i melodier och det vokala uttrycket. Det märks särskilt i det lysande andra spåret, New York town, försett med ett solo av Mäster Jay Graydon (bara en sådan sak) som som frikostigt refererar till det klassiska I’m a camera-solot. Tack för det!

Till skillnad från Graydon/Goodrum har Olofsson/Andersson insett värdet av en levande ljudbild och livs levande trummisar, i alla fall låter det som om det mesta av trumspelet är utfört av livs levande människor.

Bara en sak till: jag älskar verkligen hur Stefan Olofsson lägger ut sina pianoackord på samma sätt som Michael Omartian gjorde när det begav sig.

©Dan Backman Rec publ i SvD 100616

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: