Joanna Newsom: Dramaten, Stockholm, 24 maj 2010
Det är inte alls fel att placera Joanna Newsom på en teater. Förra gången var det på Chinateatern och nu, vilket får betraktas som en ordentlig standardhöjning, på Dramatens stora scen.
Med poetiskt, nästan surrealistiskt, utbroderade texter och en mycket uttrycksfull röst – med ett register från liten flicka över kraxig kråka till mogen kvinna – är det en scen hon klarar att fylla ut. Delvis med hjälp av en imposant harpa, men också med en övertygande direkthet i utstrålning och uttryck som gör att hon antagligen kan ta plats på vilken scen som helst.
Med en instrumentalensemble bakom sig lyfter den grundligt musikutbildade amerikanskan sina visor – som brukar sorteras in i de lite underliga indiefacken neofolk och freakfolk – till en nivå där konstmusik och folkmusik blir till en och samma sak. Och det vare sig hon spelar harpa eller flygel.
Joanna Newsom är en oupphörligen fascinerande och charmerande artist men det är en ojämn konsert. Sånger som 81 och Easy är fantastiska med vindlande oväntade tonsprång och ett fascinerande bildrikt språkbruk. Andra sånger har inte lika prunkande bladverk och rikt förgrenade rötter. Tvärtom är vissa av dem så snåriga att man inte hittar ingången till dem.
De medföljande musikerna, två kvinnor och tre män, används sparsmakat till mestadels stor effekt. Banjon gifter sig med harpan i Book of right on och trombonen närmar Newsoms musik till Carla Bley; en likaledes egensinnig musik-kvinna, fast ur en annan generation och verksam inom jazzen. Trummorna är omväxlande störande, omväxlande dramatiskt understödjande. Violinerna används genomgående för lite.
I mitten av konserten, när Newsom är tvungen att stämma harpan, utlyses allmän frågestund. Det är möjligen en god tanke. Men då frågor inte kommer på beställning längtar man efter att harpan ska bli stämd.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100526
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera