Wilco: Cirkus, Stockholm, 23 maj 2010
Jeff Tweedy står i centrum. Det är han som sjunger och har skrivit de flesta av låtarna. Det är också han som pratar mellan dem, även om han förklarar att det inte kommer bli mycket sagt just denna kväll. Vartefter konserten går blir han dock mer pratsam, det är bra för det finns en gräns för hur mycket Wilco-musik man kan ta in på en och samma gång. Man behöver andas också.
Men även om Tweedy står i mitten av den välorganiserade och hemtrevligt musikmöblerade scenen är det verkligen det mycket generösa manliga musikkollektivet Wilco som ska applåderas. Tillsammans spelar de sig fram till en punkt där det faktiskt bara är att släppa alla eventuella invändningar och tacksamt ta emot en musik som utan problem flödar från, ska vi säga, altcountry och 70-talsrock över postrock och Beatlespop till rent oväsen. Ibland i en och samma låt.
Vid sidan av den för kvällen godmodigt trevliga Tweedy är det framför allt gitarristen Nels Cline man noterar. Precis så som krävs behärskar han både det finstilt melodiska och brutalt friform-oväsen. Han är lika elektriskt laddad som alla sina gitarrer – och de är många – men det är i Impossible Germany han lyfter både sig själv, kollegorna och hela Cirkus till en gitarrnördig himmel med ett långt melodiskt solo som är så bra att man vill placera honom bredvid de stora västkustrock-hjältarna från 70-talet. Det var faktiskt länge sedan ett solo av den längden och kalibern (som förenar virtuost melodiska löpningar med friformgnissel) hördes på en svensk scen.
Basisten John Stirrat, trummisen Glenn Kotche och klaviaturmannen Mikael Jorgensen gör exakt vad de ska men det är ändå gitarrerna som dominerar konserten. Nels Cline halar fram en dubbelhalsad gura till den i refrängen oblygt My sweet Lord-citerande You never know och får till och med igång en fungerande gitarrduell med multiinstrumentalisten Pat Sansone. Det är mycket ovanligt.
Även om Neil Young har en starkare låtkatalog och en mer knasigt karismatiskt egensinne är det dit man måste gå för att hitta fungerande jämförelseobjekt till Wilco. Bättre betyg än så kan inte ges.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100525
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera