kritik sedan 1993

The Unthanks: Nalen, Stockholm, 10 april 2010 

The Unthanks tolkar traditionella sånger från nordöstra England med så stort egensinne att genrebeteckningen folkmusik blir missvisande. Sångerna som systrarna Rachel och Becky Unthank lärt sig av de folkmusikspelande föräldrarna blandas dessutom med låtar de själva letat upp och kan lika gärna vara skrivna av traditionella folkmusiker som av samtida singersongwriters.

Att de gjort världens bästa tolkning av Sea song, skriven av den brittiska progressiva rockens grand old man, Robert Wyatt, är i sammanhanget helt naturligt. Lika naturligt faller det sig att Lucky Gilchrist, komponerad av bandets pianist Adrian McNally, bara har den brittiska folkmusiken som resonansbotten för ett minimalistiskt hamrande som har mer med konstmusik i allmänhet, och Michael Nyman i synnerhet, att göra.

Lucky Gilchrist, som handlar om en avliden kompis från Glasgow, är en av sångerna som framförs av The Unthanks när de inleder en fem veckor lång Europaturné i Stockholm. Det är gruppens första Sverigebesök och systrarna charmar alla från start genom att lite vimsigt, och på underbar geordie-dialekt, berätta om en härlig dag i Stockholm med varm choklad och därefter sjunga en sång acapella om bistra män som ror upp för floden Tyne.

Det blir många fler karga sånger om misär, död och barnarbete. Som den postklassiskt arrangerade The testimony of Patience Kershaw, byggd på ett autentiskt vittnesmål från 1842 av en 17-årig gruvarbetare. Eller som den gripande konsertavslutningen med Here’s the tender coming, om de båtar som kom till den nordöstra kusten för att hämta män till krig. En, som så ofta med The Unthanks, bedårande vacker sång med mörkt innehåll.

Det är systrarna Unthank, båda i svarta klänningar, som utgör fokus på scen. De har beslöjade men starka röster som de virar kring varandra i egensinniga stämmor. Ibland låter det lite som när man blåser i flaskor. Deras närvaro på scen är stark och otvungen och trollbinder från start till mål. När de tar på sig kraftiga kängor för, som de själva säger, lite träskodans ser de ut som två små flickor på grönbete.

Med en lysande uppbackning av tre män på flygel, bas, gitarr, ukulele och trummor och två kvinnor på fiol, cello, orgel och en liten hemmagjord marimba blir det en kreativt gränsöverskridande konsert med ett sällsamt skimmer över sig.

©Dan Backman Rec publ i SvD 100412

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: