George Duke: Fasching, Stockholm, 8 april 2010
Det blev inte så mycket funk som man kunnat tro när George Duke kom på ett sällsynt två kvällar långt Sverigebesök.
Jo, funken finns där som en undertext och mot slutet plockar Duke fram sin keytar – musikvärldens pajigaste instrument – för ett långt sjok med tungt svängande renodlad funk, men annars är den väldige mannen för virtuost lekfull bakom sina klaviturer för att begränsa sig till en musikstil.
Det blir till och med en – alltför långdragen – utläggning om musikens utveckling från stenåldermänniskornas grymtanden till den svarta eklektiska musiktradition som Duke själv representerar. En utläggning som går över i My piano, där Duke och hans band skickligt men lite väl Så ska det låta-mysigt leker sig igenom en massa musikstilar.
Men visst är det en bra konsert. Det går liksom inte att förhålla sig likgiltig till den gedigna och underhållande musikalitet som fyller det fullspikade Fasching. Det blir inga Frank Zappa-låter tyvärr, Duke var ju en viktig medlem av Zappas gäng under stora delar av 70-talet och det hade varit fantastiskt att få höra honom i några paradnummer från den tiden.
Som tur är kommer Shine on, en pärla från hans mest discosouliga period, mot slutet men där blir det tyvärr alltför påtagligt att den idag 64-åriga George Dukes förut så själfulla stämma inte längre håller. Med dålig uppbackning av bandets två sångare, som lägger sig i konstiga tonarter, blir det bara det sköna groovet kvar att applådera.
Rösten fungerar bättre i två slickt jazziga soulballader, särskilt den fina Sweet baby. Inspirerade jazziga solon får vi dock både av Duke och gitarristen Jef Lee Johnson, den senare hade man gärna hört mer av då hans lite ruffiga stil skaver skönt mot det finslipade soundet.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100410
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera