kritik sedan 1993

Pat Metheny: Konserthuset, Stockholm, 5 februari 2010

Pat Metheny vet man aldrig riktigt var man har. Ibland tänjer han de jazzmusikaliska gränserna i folk- och konstmusikaliska riktningar med Pat Metheny Group, ibland grottar han ner sig med den renlärigt jazzmusikaliska rytmiken och harmoniken med sin trio. Eller följer något tidigare outforskat spår med en annan uppsättning musiker.

När han ställer sig på Konserthusets scen med en massa självspelande instrument är det resultatet av en livslång dröm. ”Det här är galet”, säger
den 55-åriga amerikanska kompositören och gitarrviruosen och ser sig nöjt omkring bland slagverk i alla former, stränginstrument och ljudalstrande saker som inte ser ut som något man sett förr.

Jo, det är en mycket märklig – och väldigt visuellt anslående – kombination av gammaldags mekanik och high tech som Metheny reser runt med. Någon tid att gå in på teknikaliteter finns inte, det är inte heller där fokus ligger; Metheny är helt enkelt intresserad av att utforska den klangvärld som skapas i mötet mellan mänskligt och mekaniskt framställd musik. Så mycket förstår man i alla fall att det bygger på en kombination av förprogrammering och loopar som görs i stunden.

Det album som precis kommit, Orchestrion, är intressant och bra men det är naturligtvis på en scen detta projekt kommer bäst till sin rätt. Man behöver faktiskt se hur bjällror rasslar, trumpinnar slår på cymbaler och klubbor slår på vibrafoner av sig själva för att gripas även emotionellt, inte bara konceptuellt.

På scen blir det i bokstavlig mening mekaniska uttrycket meningsfullt. Samtidigt är det förbluffande hur bra och svängigt det låter, sluter man ögonen skulle man kunna förledas att tro, i alla fall ibland, att det är levande musiker på scen.

Ovanpå detta är Metheny den gamla vanliga subtila, komplexa, underhållande och mycket sympatiska gitarrhjälte han alltid varit. Med en stor uppsättning gitarrer åker han slalom mellan jazz och konstmusik och folkmusik. Det är impressionistiskt melodiöst och mycket fascinerande.

©Dan Backman Rec publ i SvD 100207

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: