Midlake: Debaser Medis, Stockholm, 7 februari 2010
Förra gången som Midlake var här fyllde de Debaser Slussen. Nu, drygt tre år senare och med det nyss släppta albumet The courage of others i ryggen, förvandlar de storasyster Debaser Medis till en bastu. Till nästa gång kan man ana och hoppas att de får spela på Cirkus.
Sedan sist har den ansiktsbehårade amerikanska gruppen grävt ner sig ännu mer i brittisk folkrock från skarven mellan 60- och 70-tal. Att de även skulle lyssnat på svensk progg från samma tid har jag inga bevis på men det hörs onekligen ekon från denna musikaliska guldålder. Särskilt mycket delar de sin melankoliska ådra med ett band som Ragnarök, de skulle utgjort en fantastiskt uppvärmning.
Midlake anno 2010 låter förstås mest som sig själva. Varken utpräglat amerikanskt eller brittiskt utan mer som ett perfekt gräddat surdegsbröd utan geografisk tillhörighet. Med lätt knaprig skorpa, syrlig rågsmak och ett poröst innanmäte är det en musik med tidlösa och hållbara kvaliteter.
Även om sångaren och låtskrivaren Tim Smith står i centrum med sin sorgsna röst – jag vet faktiskt ingen som sjunger så vackert sorgset som just han, skulle möjligen var Robert Wyatt – är det en utpräglat kollektiv och enhetlig musik.
Med fyra gitarrer och en mjuk men samtidigt stadig rytmsektion fylls konsertsalen med en organisk, lätt psykedelisk, 70-talsfolkrock helt utan poserande och storvulna gester.
Ovanpå det gitarrbaserade soundet läggs tvärflöjt, ibland två samtidigt, och sporadiska insatser på klaviatur. Det är mycket vackert. Som en tonsättning av Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100209
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera