Edda Magnason: Edda Magnason (Caprice/Naxos, 2010)
Edda Magnasons eklektiska debutalbum spelades in sommaren 2008 men släpps först nu (januari 2010). Det är synd då hon därmed kommer efter likartade (och mindre intressanta) artister som Maia Hirasawa och Josefin Lindstrand.
Förutom obligatoriska spökerier av Kate Bush och Björk finns det ett inslag av klassisk musik som särskiljer Edda Magnason från sina likaledes medvetet nippriga kollegor, Joanna Newsom inkluderad. Magnason har också en uppenbar talang för skimrande melodier, poetiska texter och snygga ackordföljder, som ibland påminner om Laura Nyro.
Albumet är inspelat live, med endast några få pålägg och är centrerat kring Edda Magnasons röst och piano. Min enda egentliga invändning – det här är, det ska poängteras, ett fantastiskt bra album – är det affekterat teatraliska sätt hon sjunger på.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100120
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera