kritik sedan 1993

Tortoise: Göta Källare, Stockholm, 3 december 2009 

Chicagobandet Tortoise är synonymt med postrock. Ett begrepp från mitten av 90-talet som betecknade intrumentalmusik som via krautrock, jazz och konstmusik sökte sig utanför rockmusikens konventioner.

Idag är det problematiska begreppet förbrukat och mer associerat med gitarrband från Skottland och Island – läs Mogwai och Sígur Ros – som lägger ut enfärgade tjocka heltäckningsmattor över kvarvarande uthålliga lyssnare.

Det krävs en viss uthållighet även för att klara av de fem sammanbitna männen i Tortoise. Först uthållighet för att vänta in sent insläntrande publik till Göta Källare, sedan för att klara av den framförda musikens intensitet och höga densitet.

Vare sig man ska kalla Tortoise för postrockiga eller ej så är det en grupp som på många sätt utmanar musikaliska konventioner.

Med sitt kollektiva uttryck och sina hårt hållna kompositioner kan gruppen liknas vid en konstmusikalisk emsemble med noterad musik på repertoaren. Tortoise-männen har visserligen lärt sig allt utantill, och har även ett visst mått av improvisation inskrivet i sitt konstnärliga manifest, men annars är det framförallt attacken i framförandet som avslöjar att det är ett rockband man vill vara.

Med två trumset längst fram vid scenkanten, placerade mittemot varandra, är redan själva instrumentplaceringen annorlunda. På scenens vänstra sida står en marimba, på den högra en vibrafon. Varje gång som de används får musiken ett drag av Steve Reich-minimalism. Vid andra tillfällen låter de som en glädjelös sambaorkester, ett drogat italiensk dansband och en elektronisk gamelanensemble.

De fem männen – Dan Bitney, John Herndon, Doug McCombs, John McEntire, Jeff Parker – byter instrument med varandra, ibland även i samma låt, utan att det stör musikens intensiva flöde.

Från inledningen med High class Slim came floatin’ in fram till konserthöjdpunkten Prepare your coffin (båda från senaste albumet Beacons of ancestorship) är det en strålande spelning. Efter det tar konserten en närmast gastkramande vändning med friformrock som får en mer excorcistisk karaktär. Det är bra, men jobbigt att ta sig igenom. Efter två inropningar, och något mer lättsmält musik, har man fått mer än vad man bett om.

©Dan Backman Rec publ i SvD 091205

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: