kritik sedan 1993

Olle Adolphson: Tystnaden smyger som en katt… (His Masters Voice/EMI, 2009)

Vispoeten Olle Adolphson skapade sig ett alldeles eget reservat på den svenska musikscenen. Han stod Evert Taube nära, både personligen och konstnärligt, men hans uttryck och personlighet kom att präglas av en annan slags sensibilitet.

Med ett välansat skägg, kostym och smal slips distansierade han sig från sina kollegor trubadurerna – en skara han aldrig räknade sig själv till – och höjde den svenska viskonsten till en nivå dit ingen annan nått. Idag ligger det definitivt närmare till hands att kalla honom singersongwriter än trubadur.

Är det någon som är värd en karriärsammanfattande box är det alltså Gustav Edvin Olof Adolphson (1934-2004). Dessvärre är inte boxen Tystnaden smyger som en katt… (med undertiteln Visor av och med Olle Adolphson, 1956-2004) riktigt det praktverk man hoppats få ställa in i finhyllan.

Musikaliskt får man förvisso allt. Och mer därtill. Med 283 sånger (varav 85 tidigare ej funnit tillgängliga på skiva) fördelade på tio cd-skivor serveras man så mycket Olle Adolphson-musik, både med honom själv och andra uttolkare, att man riskerar bli snurrig i bollen om man inte doserar måttligt.

Kjell Andersson och Jan Bruér, som sammanställt boxen, har bland alla låtar plockade från Olle Adolphsons singlar, ep, lp och cd – mest eget material, men även fina tolkningar av Bellman, Ferlin och Taube – även inkluderat en stor mängd fina inspelningar från radio och tv.

Här finns också andra artisters insjungningar av Olle Adolphson-låtar, däribland Monica Zetterlunds odödliga jazztolkning av Trubbel, den går inte att undvika. En mer udda fågel är Mysterious people, Cilla Blacks fina version av Det gåtfulla folket. Än mer udda är jazzpianisten Lasse Werners outgivna tolkning av Sök mej en sommar i en Sveriges Radio-inspelning från 1963. Underbar jazz i John Coltranes efterföljd.

Men även om här finns musikaliska guldkorn i överflöd infinner sig problem när man ska orientera sig bland alla spår och titlar och ta sig igenom den plottriga och överdekorerade 120-sidiga bok som medföljer den till storleken onödigt tilltagna boxen.

Här finns ett överflöd av dåligt redigerade citat, anteckningar, anekdoter och kända svenskars minnesord, men en rejäl diskografi och årtalsbiografi står ej att finna. Bildmaterialet är imponerande, men många fina fotografier plottras bort i ett rörigt grafiskt formspråk som inte alls känns kongenialt med den sparsmakade Olle Adolphson.

Bättre då att ägna sig åt de tidlösa sångerna. Kanske inte de mest burleska och mest överdrivet stockholmska visorna, de har sina kvaliteter men känns något förlegade. Men vackert vardagspoetiska och utsökt melodiösa sånger som Trubbel, Sign. Karlsson – Evig vår 1964, Grön kväll i Margretelund, Nu har jag fått den jag vill ha, Sigge Skog, Vad tänker hon på, Prylar, Nu är det gott att leva – samtliga med Olle Adolphson som upphovsman både när det gäller text och musik – är av en sort som inte finns längre. En gudomligt inspirerad legering av visa, folkmusik, pop, jazz och konstmusik som saknar motstycke både här hemma och ute i världen.

©Dan Backman Rec publ i SvD 091204

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: