Larry Carlton: Fasching, Stockholm, 29 oktober 2009
Gitarristen Larry Carlton tillhör en kategori musiker vars ryktbarhet och popularitet mer grundar sig på hantverksskicklighet och legendariska studiojobb än någon karriär i eget namn.
Under 70-talet tillhörde han studiomaffian i Los Angeles och medverkade på många av epokens stilbildande skivor i gränslandet mellan pop, soul och jazz. Trummisen Steve Gadd, som besökte Fasching tidigare i höstas, utgör en parallell. Båda med tillräckligt starka varumärken att fylla jazzklubben två kvällar i rad.
När Larry Carlton, för första gången på tjugofem år, åter är i Stockholm har han med sig sonen Travis Carlton på bas och den likaledes unga trummisen Gene Coyne. Båda två är högst kompetenta på sina respektive instrument men lever inte helt upp till den standard som man förväntar sig på Larry Carltons nivå. Att det är far och son som står på scen är svårt att förstå då deras fysionomier är helt olika.
Med start i några finstämda solonummer byggs konserten sakteliga upp med väl avvägda delar blues, jazzfusion och solig västkustrock. Men någon riktig urladdning blir det inte tal om, det är inte Larry Carltons grej.
Roligast är det att få höra trions version av Steely Dans Josie, från albumet Aja (ett av hans otaliga klassiska studiojobb). Steely Dans karaktäristiska groove och harmonier återfinns även i hans egna Room 353, som medvetet eller ej inte kan ses som annat än en skicklig variant på Steely Dans Peg, också den från Aja.
Torsdagens konsert på Fasching är trivsamt avspänd, smakfullt nedtonad och föredömligt kort men måste ändå sägas falla mellan två stolar. Utan något riktigt starkt låtmaterial, förutom de två nämda, och utan några spektakulära cirkuskonster i den högre jazzfusionskolan blir det inte så engagerande. Mer att höstmysa till.
©Dan Backman Rec publ i SvD 091031
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera