kritik sedan 1993

Jeanette Lindström: Attitude & orbit control (Diesel music/Playground, 2009)

Jeanette Lindström har sedan debuten med Another country 1995 etablerat sig ordentligt på den svenska jazzscenen. Dels som känslig uttolkare av andras material, dels med egna kompositioner som sökt sig utanför jazzfåran.

Attitude & orbit control är Jeanette Lindströms bästa album hittills, lika bra att säga det direkt, och tar vid där 2005 års In the middle of this riddle slutade. De konventionella men finstämda standardtolkningarna på Whistling away the dark, som kom mellan de båda, känns ganska avlägsna när Lindström och hennes nya band tar av melankoli präglade steg i en yttre och inre rymd med nytt originalmaterial.

Attitude & orbit control är en term hämtad från rymdteknologin. Det handlar om rymdfarkosters riktning och rörelse – omlopppsbana – men ska tolkas metaforiskt. Förvisso finns det en inbyggd viktlöshet – och en känsla av universums oändlighet – såväl i Jeanette Lindströms elegant allvarliga stämma som i komposition, ljudbild och det underligt stela omslaget, men det är en musik som hämtar inspiration i den gamla analoga jazzrocken snarare än samtida digital högteknologi.

Den progressiva jazzrocken i allmänhet, och den brittiska 70-talsscenen i synnerhet, tar fysisk gestalt med Robert Wyatt, som här samarbetar med en svensk artist för första gången i världshistorien. Det är stort, även om Wyatt brukar vara samarbetsvillig. Den rullstolsbundna Soft Machine-legenden bidrar med lite sång och trumpet hemifrån huset i Louth och har varit med och skrivit texten till ett av spåren. Hans tolkning av Lindströms River, som även görs i en version av henne själv på skivan, blir till en låt som skulle platsat på något av hans egna album.

Ett annat namn att lyfta fram är gitarristen Andreas Hourdakis, en för mig ny bekantskap. Hans flödande och skönt distade elektriska solo på Morning – över den stökiga rytmsektionen Magnus Öström och Thobias Gabrielson – ger Alan Holdsworth-vibbar och är så varmt och bra att det kunde vara hämtat från en gammal tummad och raspig jazzrockvinyl.

Till sist: att mitt i allt lägga in ett urvackert postludium, framfört av Åke Skommar på orgeln i Munkfors kyrka, tyder på originalitet och skickar med raketfart upp albumet till en den kosmiska nivå som titeln Attitude & orbit control strävar efter.

©Dan Backman Rec publ i SvD 091021

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: