Paavo: Mosebacke, Stockholm, 21 april 2009
Samma dag som det storstilade programmet till sommarens jazzfestival på Skeppsholmen avslöjas ger den egenartade gruppen Paavo en konsert i ett betydligt mindre och mer intimt format på Mosebacke. Gruppen framträdde på Skeppsholmen 2007, några månader efter den med all rätt omskrivna och hyllade debuten, men då samtliga bandmedlemmar är mycket upptagna på den svenska jazz- och popscenen har konserttillfällena sedan dess varit relativt få.
Paavo leds av pianisten Cecilia Persson och sångerskan Sofia Jernberg. De båda skriver allt material, tillsammans eller var och en för sig, och präglar det musikaliska uttrycket i så hög grad att även de solistiska insatserna färgas av deras samstämda musikaliska estetik. Blåsarna Nils Berg, Pierre-Antoine Badaroux (som ersatt Albert Pinton) och Tomas Backman ges eget utrymme, men det är i det kollektiva uttrycket som gruppens styrka ligger.
Paavo målar, när de är som bäst, upp drömska och rikt ornamenterade bilder av snåriga skogar, trånga stadsgränder och, ibland, vidöppna fält. Musik som charmerande nipprigt och oförutsägbart rör sig – lyhört pådrivna av trummisen Gustav Nahlin och kontrabasisten Clas Lassbo – både bak- och framlänges utan att någonsin komma fram.
I centrum av kollektivet finns hela tiden Cecilia Perssons känsligt trippande piano och Sofia Jernbergs ofta ordlösa sång som obehindrat blandar sig med blåsarna.
Innan Paavo tränger ihop sig på den lilla Mosebackescenen inleder duon Emil Strandberg och Jonas Östholm med en likaledes rastlös jazzmusik som rör sig i både tid och rum. Strandbergs distinkta trumpet (som även hjälper Paavo i två låtar) och Östholms rytmiska pianospel går på hårt packad snö men förmedlar mer värme än kyla.
Vare sig Paavo eller Jonas Östholm och Emil Strandberg vänder upp och ner på världen denna kväll. Men deras respektive sätt att flytta fram jazzens gränspositioner mot konstmusikens domäner förtjänar all uppskattning.
©Dan Backman Rec publ i svd 090423
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera