Neil Young: Fork in the road (Reprise/Warner, 2009)
Vid sidan av Bob Dylan är Neil Young, 63, fortfarande ett av rockmusikens riktigt stora original. Trogen sina rockiga, folkrockiga och countryrockiga hippierötter i 60-talets amerikanska alternativkultur, men lynnig och oförutsägbar som få och med en energitillförsel som uppenbarligen måste vara av det förnyelsebara slaget.
Mitt i evighetsarbetet med det gigantiska boxprojektet Neil Young archives kommer Fork in the road, ett album med tio sånger utgående från Youngs passionerade vurm för bilåkning i allmänhet och för miljövänliga bränslen i synnerhet.
Som den aktivist han alltid varit så är det en vurm som tagit en konkret form genom företaget LincVolt, som konverterar miljövidriga kärror till gröna hybrider möjliga att driva på elektricitet och alternativa bränslen.
Den sedan länge amerikaniserade kanadensaren tankar lustfyllt, nästan med sexuella övertoner, sina ömt vårdade gamla jänkare med vegetabilisk olja (Fuel line) och ger sig ut på highways, freeways och småvägar (Hit the road). När han till skönt trög funkrock i den sistnämnda sjunger ”from city to city everyone is on the move/tryin’ to find the energy to stay in the groove” är det som om en Dancing in the streets-känsla åkallas, fast på hjul.
På vägen hinner han också, om än på ett väldigt korthugget sätt, kommentera världsläget. ”Where did all the money go?/where did all the cash flow?”, frågar han retoriskt i den skevt funkrockiga Cough up the bucks.
Visst handlar det om ett vridande och vändande av sedan länge utnötta metaforer och uråldriga rockriff. Fast det spelar mindre roll, det viktiga är att sångerna på Fork in the road framförs med det slags kollektivt rockmusikaliska flyt som endast kommer med mångårig erfarenhet och getts en musikalisk form som i all sin kantiga anspråkslöshet fungerar och är helt kongenial med sitt ämne.
Till skillnad från mellanspelet Living with war – Youngs senaste utspel i en för honom viktig fråga (Bush och kriget mot terrorismen) – är Fork in the road ett album som går att återvända till. Inte bara för medlemmarna i föreningen Gröna Bilister.
Boogierocken i titelspåret och Get behind the wheel kan upplevas som något gubbig men den böljande hippierockiga Just singing a song har sköna Cortez the killer-vibbar, synd bara att han inte gör ett längre solo.
©Dan Backman Rec publ i SvD 090408
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera