kritik sedan 1993

Diana Krall: Quiet nights (Verve/Universal, 2009)

Går det verkligen att hitta något nytt i sönderspelade klassiker som Bacharachs Walk on by och Jobims Quiet nights?

Ja, faktiskt.

Diana Krall lyckas med konststycket genom att med en till synes närmast nonchalant attityd liksom glida genom melodierna och placera dem i ett oerhört subtilt läge mellan sömn och och vakenhet.

Med en mästerligt återhållen intensitet, såväl i sång som pianospel, och bitterljuvt sensuella stråkarrangemang av nestorn Claus Ogerman – som sveper in likt en dimmig bris över Kralls ordinarie kompmusiker – ges de välbekanta bossanovor och ballader som avhandlas här ett nytt vackert liv fjärran mainstreamjazzen.

©Dan Backman Rec publicerad i SvD 090331

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: