Diana Krall: Quiet nights (Verve/Universal, 2009)
Går det verkligen att hitta något nytt i sönderspelade klassiker som Bacharachs Walk on by och Jobims Quiet nights?
Ja, faktiskt.
Diana Krall lyckas med konststycket genom att med en till synes närmast nonchalant attityd liksom glida genom melodierna och placera dem i ett oerhört subtilt läge mellan sömn och och vakenhet.
Med en mästerligt återhållen intensitet, såväl i sång som pianospel, och bitterljuvt sensuella stråkarrangemang av nestorn Claus Ogerman – som sveper in likt en dimmig bris över Kralls ordinarie kompmusiker – ges de välbekanta bossanovor och ballader som avhandlas här ett nytt vackert liv fjärran mainstreamjazzen.
©Dan Backman Rec publicerad i SvD 090331
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera