kritik sedan 1993

Jane Monheit: The lovers, the dreamers and me (Concord/Universal, 2009)

31-åriga Jane Monheit är en fantastisk jazzvokalist. Sofistikerat förförisk, men med ett känslomässigt djup och en frasering som kännetecknar de största jazzvokalisterna.

Nya albumet bor granne med Antonio Carlos Jobims 70-tal och har tagit sin titel från en textrad i Paul Williams och Kenneth Aschers Rainbow connection. En underbart sentimental sång som osannolikt nog ursprungligen framfördes av Mupparna och som här sätter punkt för ett ytterst välkomponerat album.

Andra låtskrivare som bidragit är Corinne Bailey Rae, Fiona Apple och Paul Simon, blandat med mer traditionellt jazzigt material, lika utsökt framfört som arrangerat.

Tillåt mig ge några tips på saker att ge särskilt akt på:

1. Gil Goldsteins sublima flöjtarrangemang. 

2. Romero Lubambos akustiska gitarrsolo i öppningslåten Like a star. 

3. Antonio Sanches känsliga trumspel. 

4. Stefon Harris helt sagolika vibrafon i Something cool.

5. Stefon Harris helt sagolika vibrafon i Ballad of the sad young men.

Sammanfattning: Årets hittills bästa bitterljuvt newyorkiga album.

©Dan Backman Rec publ i SvD 090311

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: