kritik sedan 1993

Laleh: Me and Simon (Telegram/Warner, 2009)

Med sitt tredje album befäster Laleh Pourkarim sin position som en av de mest personliga rösterna på den svenska popscenen. Med en fint expressiv röst och en flödande naturlig talang för lättlyssnade popmelodier – kombinerat med egensinnigt reflekterande texter – har hon nått en stor och diversifierad publik.

Man känner tydligt, mer än hos många andra, en artistisk integritet kopplad till en ambition att bryta ner de barriärer som naturligt finns mellan artist och publik. När Laleh i cd-häftet som medföljer ”Me and Simon” skriver ”nu får ni allt jag samlat och gruvat på så länge” är det inte tomma ord utan ett uttryck både för en insikt om det egna artistiska värdet och en stark vilja att kommunicera med en publik.

”Me and Simon” avviker inte från den stig hon själv trampat upp med albumen ”Laleh” och ”Prinsessor”, från 2005 respektive 2006. Hon har fortfarande full kontroll över komposition, framförande och produktion, men har denna gång släppt in fler musiker i sin verkstad. Till albumets i särklass bästa spår, ”Snö”, har hon till och med låtit sig ackompanjeras av LSO, The London Symphony Orchestra. Det är en himmelsk kombination som bara måste få en uppföljning.

Precis som förr använder sig Laleh av olika språk – svenska, engelska, farsi och lite franska – för sina omväxlande poetiskt introspektiva och utåtblickande betraktelser. Precis som förr blir det också som mest engagerande när hon sjunger på svenska, vilket hon gör i fyra av albumets tretton spår.

Man skulle kunna placera Laleh på en fin liten gräsplätt tillsammans med Håkan Hellström, Sinead O’Connor och Björk. Det är en mycket bra position, både i teorin och praktiken. Vad man skulle kunna önska är att Laleh tog till sig ännu mer av Björks djärvhet och lät det egensinne hon bevisligen besitter ta ännu mer plats i sitt konstnärsskap. ”Go go”, ”Farda”, ”Snö”, ”Bjurö klubb” och den avslutande ”Lär mig om” har allt man kan begära av popmusik, men de andra sångerna glider förbi på ett ibland lite väl anonymt radiomässigt sätt.

Det paradoxala är att hemmafixaren Laleh kanske skulle behöva en professionell producent för att framkalla mer av det egensinne som uppenbarligen bor i henne. Om jag tillåts ge ett förslag så vore Christoffer Lundquist ett utmärkt val. Hans inkännande och kreativa producentskap skulle antagligen vara perfekt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 090121)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: