kritik sedan 1993

Brian Wilson: That lucky old sun (Capitol/EMI, 2008)

För tio år sedan var det ingen som vågade  hoppas på att den mentalt sargade Brian Wilson skulle hitta sig själv igen. Men efter det svajiga soloalbumet Imagination, som kom 1998, var det som om det känsliga musikgeniet äntligen lyckades anträda en framkomlig väg tillbaka till sitt eget musikskapande igen.

Med lika delar emotionellt och musikaliskt stöd från snälla människor, som gjorde allt för att stötta det känsliga musikgeniet, pushades han varligt ut på en världsturné med en konsertversion av Beach Boys-albumet Pet sounds, en av pophistoriens verkliga milstolpar. Mottagandet blev så överväldigande att Wilson till och med gav sig på att restaurera spillrorna av Smile, den mytomspunna uppföljaren till Pet sounds som Brian arbetade med under 1966 och 1967 men som aldrig slutfördes.

Efter fina album med konsertupptagningar av Pet sounds och Smile, ett mindre lyckat studioalbum och en försumbar julskiva, är det – halleluja! – dags för nästa överraskande kapitel i sagan om Brian Wilsons återkomst.

LuckyOldSun-DVD-3pak-shotThat lucky old sun markerar en symboliskt betydelsefull återkomst till Capitol-etiketten (där Beach Boys debuterade 1961) och är, låt oss konstatera det rakt av, den 66-åriga västkustmannens bästa studioalbum under eget namn.

Det kan förefalla omöjligt, men den naivt nostalgiska sångsviten – ägnad Wilsons älskade hembygd södra Kalifornien i allmänhet och hemstaden Los Angeles i synnerhet – innehåller flera låtar som nästan kan jämställas med odödliga klassiker från fornstora dagar. Good kind of love, Live let live, Midnight’s another day, Southern California – och särskilt: Forever she’ll be my surfer girl – utmärks alla av utsökta melodier och den sofistikerat komplexa harmonik som alltid profilerat Wilson gentemot andra popkompositörer.

Fast även om That lucky old sun är ett överraskande upplyftande album i den gamla skolan skuggas det av moln från det förflutna. Wilsons nya musikpolare lägger stabila musikbakgrunder och bidrar med himmelsk stämsång jämförbar med gamla tider, men den medicinerade Brian, däremot, sjunger med en stundtals närmast plågsamt trubbig och osmidig röst.

Tanken må vara blasfemisk, men nog skulle det bli ännu bättre om Brian slutade sjunga och istället ägnade sig helt åt komposition, arrangemang och produktion. Det är ändå i dessa områden han är jämförbar med musikhistoriens största.

©Dan Backman Rec publ i SvD 080903

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: