kritik sedan 1993

EST: Leucocyte (ACT/BAM, 2008)

Det liveinspelade album som släpptes i november 2007 hade – i och med Esbjörn Svenssons tragiska bortgång 14 juni 2008 – kunnat komma att utgöra en fin och värdig slutpunkt för EST.

Men nu kom det sig att trion hunnit slutföra ett album innan. Ett album med helt igenom improviserad musik – inspelad under två dagar förra året i en tillfälligt hyrd studio i Sydney – som antyder en lust att öppna upp fönster i det nästan slutna rum som skapats, och som, om ödet velat annorlunda, hade kunnat bli början på en vandring i nya skor. Istället för att som nu utgöra en definitiv slutstation.

Fast helt nytt är det inte; ljudmässigt känner man igen sig, även om EST-männen ägnar sig ovanligt mycket åt den distade electronica som kom att bli en så viktig del av trions identitet.

Albumets starkaste spår är Premonition, som kommer strax efter en inledande pianoimprovisation av Esbjörn. Uppdelad i två delar som flyter in i varandra (Earth och Contorted) och med en sammanlagd speltid på drygt 23 minuter utvecklar det sig på ett sätt som närmar sig Miles Davis Bitches brew-period.

En bit in i den svärtade sviten, när disten skruvats upp ordentligt och Magnus Öström börjat markera beatet på allvar förväntar man sig rentav, eller rättare sagt längtar man efter, en riktig elakt elektrisk Miles-trumpet.

Mot slutet blir det kulsprutesmatter och knaster- och bruselectronica. Fast aldrig riktigt påträngande och jobbigt; det verkade inte finnas med på den gemensamma arbetsbeskrivningen att helt och hållet lämna det finstilta uttrycket.

Leucocyte är verkligen inte det bästa som EST gjort, men ett bra och intressant sista statement från tre sökande musiker. På många sätt är det som ett typiskt EST-album – klangbilden och det supersensibla samspelet känns igen på långt håll – fast i avsaknad av de underbart vackra och genomkomponerade Esbjörn Svensson-melodierna. Behöver jag tillägga att saknaden är stor?

Slutligen förtjänar det att påpekas att EST skulle vara lika omöjligt att tänka sig utan Dan Berglunds bas och Magnus Öströms trummor som det nu är utan Esbjörn Svenssons piano. Det extraordinära med det lilla kollektivet, och det som de kommer bli ihågkomna för, var den kraft och skönhet som destilerades ur det alltmer förfinade telepatiska samspelet. Det märks på dennna inspelning likväl som på gruppens tidigare album.

©Dan Backman Rec publ i SvD 080827

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: