Chicago: Cirkus, Stockholm, 18 juli 2008
Det märks inte riktigt att veteranbandet Chicago existerat i över fyrtio långa år. När de åtta männen – två av dem har varit med från början, ända sedan starten som Chicago Transit Authority 1967 – framträder för ett fullsatt och jublande Cirkus ger de mer intryck av att vara unga, hungriga och spelsugna än gamla, mätta och trötta.
Den koppärriga västkustmannen Bill Champlin ser visserligen rätt bister och kufisk ut där han sitter bakom sina klaviaturer, men när han får på sig en gura och kliver fram i tre nummer är den musikaliska gnistan inte att ta miste på.
Gladast av dem alla, och det vill inte säga lite, är trummisen Tris Imboden. Han är ett stort leende hela tiden när han frenetiskt, men med känsla och osviklig precision, attackerar sitt trumset. När han en timme och en kvart in i konserten får tid och utrymme för ett i sammanhanget obligatoriskt trumsolo blir det dock ovanligt meningslöst, dels för att alla trumsolon per definition är meningslösa, men mest för att han ändå spelar en så framskjuten roll i musiken.
Chicago kan buntas ihop med Blood, Sweat & Tears och Tower Of Power och brukade förr i tiden rubriceras som jazzrockband – tro det eller ej men en gång i tiden, på 70-talet, var det en kommersiellt gångbar etikett.
Det jazziga består mest i att samtliga har framskjutna blåssektioner, men nog skulle Chicago lika väl kunnat spela på Jazzfestivalen på Skeppsholmen, en liten bit från Cirkus på Djurgården. Faktum är att de, med sin något äventyrligare och mer gränsöverskridande karaktär, skulle passat bättre på den av ekonomiska skäl redan utspädda Jazzfestivalen än Tower Of Power, som spelade på Holmen i onsdags, och Blood, Sweat & Tears som var där förra året.
Affärsidén med logotypebandet Chicago har alltid varit att blanda svängigare saker med smöriga ballader, de sistnämnda karaktäriserade av Peter Ceteras falsett. Cetera har slutat för länge sedan men har en starkare ersättare i sångaren och basisten Jason Scheff, som gör de i original ganska förskräckliga If you leave me now och You´re the inspiration till helt anständiga låtar.
Bäst är det ändå när blåsarna – trumpet, trombon och sax – dominerar musiken. Ljudet är rätt kass, spretigt och kallt, men i sina finaste stunder lyckas Chicago kombinera ett latinorockigt drag av gammalt snitt med nästan Zappa-liknande passager och gammalt hederligt storbandssväng med soulrockigt stuk.
När Robert Lamm (har han peruk?) hänger på sig en keytar – världens löjligaste instrument – för upploppet släpper alla fördämningar och allt som är bra med Chicago – dynamiken, stilblandningarna, perfektionen – försvinner i den kollektiva berusningen tillsammans med de överlyckliga Chicagofansen. Men det ingår i den konventionella konsertdramaturgin, så det är bara att hacka i sig.
©Dan Backman Rec publ i SvD 080720
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera