Ragnarök (2008)

av Dan Backman, 23 september, 2008

Ragnaröks självbetitlade debut från 1976 räknas som en proggklassiker, både här hemma och utomlands. Trettiotvå år senare är originalbandet tillbaka med en ny platta, Path, finansierad av en schweizisk beundrare med mycket pengar på banken. 

Ragnarök tillhörde med sin poetiskt instrumentala jazzfolkrock den mer konstnärligt och experimentellt orienterade falangen av proggrörelsen. Den Kalmar-baserade gruppen lade slutgiltigt ner verksamheten kring mitten av 80-talet, men har som så många andra 70-talsband nu nått en ny världspublik via nätet.

– Det är originaluppsättningen av Ragnarök som gjort den nya skivan, förklarar Peter Bryngelsson när vi talas vid inför skivsläpp och releasekonsert, och berättar att det framför allt är debuten som folk kommer ihåg.

– Alla vi som var med och gjorde den är förundrade över hur den hängt med i nästan allt vi gjort sedan dess. 

När kom ni igång med verksamheten igen?

– Jag tror att det var år 2000 som originaluppsättningen av bandet träffades igen. Det var en beundrare som ville ha våra autografer på en t-shirt och istället för att jag skulle skicka runt den så träffades vi hemma hos mig. I och med att vi träffades började vi snacka om att kanske börja spela igen. Det hade varit en viss efterfrågan om att få höra oss. Så då gjorde vi en konsert på Öland. Nu brukar vi träffas en eller två gånger per år. Totalt har vi nog gjort uppåt tio spelningar och varje gång har det kommit ytterligare lite människor.

Hur var det med Alexis Lope Bello, den schweiziske miljonären?

– Han hade hittat oss på nätet och ville få oss att samla ihop outgivet material som han skulle ge ut. Det blev ogörligt för det kostade så mycket pengar att köpa loss det så jag föreslog att vi skulle spela in en ny platta istället, i Silence-studion med Anders Lind. Och så blev det.

Man kan säga att han köpte grisen i säcken.

– Ja, det gjorde han verkligen. Och det gjorde egentligen vi också, för vi hade väldigt lite material när vi åkte till Silence-studion i Koppom. Men vi hade inte mycket material när vi spelade in första plattan heller. Så vi åkte upp på samma premisser.

Blev finansiären nöjd?

– Han blev väldigt exalterad och glad.

Det är påfallande hur nära ni kommit den första plattans mjukt eftertänksamma och drömska tonläge.

– Det förvånade även oss. Men vi har kommit fram till att när vi sex samlas för att göra musik så blir det väldigt mellow. Även när vi försöker spela hårt så blir det mjukt. Förr brukade vi säga att tystnaden var vår sjätte medlem. 

Hur ser framtiden ut för Ragnarök?

– Vi vet att vi inte kommer göra någon stor karriär med den här plattan. Vi är mitt uppe i våra individuella liv och föreställer oss inte att det ska bli några egentliga resultat. Vi har gjort den bara för att det känts roligt och för att någon ville att vi skulle göra det. 

Ibland får jag lite vibbar av Grateful Dead på sitt mest friformiga humör.

– Det har vi fått höra då och då. Men ingen av oss har lyssnat på dem. Däremot Allman Brothers Band. Alltså när de var som mest jammiga och inte så bluesiga. När vi startade gillade vi också Made in Sweden och försökte härma dem. De äldre proggbanden, som Träd, Gräs och Stenar och Kebnekajse såg vi som storebröder. 

Hur trivdes ni i den svenska proggepoken?

– Att få ha tillhört en era då man näst intill trodde att man kunde förändra världen var fantastiskt. Det var en naiv dröm, men den var härlig att leva i. Sedan var det märkligt att spela som förband till Ebba Grön och känna sig omsprungen av något helt annat som man inte förstod koderna till. Men vi överlevde ett tag och anpassade oss delvis till punkigheten i den eran.

Ragnarök 2008: Peter Nabo, (teatermusiktonsättare med Byteatern), Staffan Strindberg (arkitekt), Henrik Strindberg (tonsättare), Peter Bryngelsson (teater- och filmmusiktonsättare, författare och föreläsare), Thomas Wiegert (trumlärare).

©Dan Backman Artikel publ i SvD 080923