James Taylor: Cirkus, Stockholm, 20 april 2008
Äldre artister har alla sina sätt att tackla långa karriärer och stigande ålder. James Taylor, 60, hör inte till de äldsta men turnérar sedan ett tag tillbaka med en föreställning som är lika mycket föreläsning som konsert.
Konceptet är mycket lyckat, med långa tillbakablickar på livet som en av de stilbildande singersongwriter-männen från USA, blandat med reflexioner om låtskrivande, relationer och president Nixon.
”Sången är inte lika lång som introduktionen”, noterar han följdriktigt innan The Frozen man. Men ingen i det fullsatta Cirkus har något att invända utan applåderar och jublar artigt kvällen igenom.
Även om James Taylors finlemmade sånger och torrt humoristiska mellansnack till synes spontant interfolieras är det en hårt hållen föreställning som är identisk med det i höstas utgivna livealbumet One man band.
Då som nu har han med sig klaviaturspelaren Larry Goldings, då som nu visas bilder ur familjealbum och tidningar. I de jättevackra sångerna My traveling star och Shower the people får han även hjälp med sången av en kör som filmats hemma i repetionslokalen.
Som alltid när det kommer finbesök av rockens stora finns det en hel del kända ansikten i bänkraderna. Många ur samma generation eller lite yngre.
Med tanke på James Taylors avspända artisteri och gedigna låtskrivarkonst borde det nästa gång vara obligatoriskt med ett konsertbesök för samtliga i Sverige boende singersongwriters. Här finns mycket att lära för var och en.
©Dan Backman Rec publ i SvD 080422
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera