kritik sedan 1993

Eagles: Globen, Stockholm, 29 mars 2008

Glenn Frey, Don Henley, Timothy B Schmit och Joe Walsh förstår antagligen inte att de kommit till dansbandens förlovade land.

Glenn Frey säger en bit in i den långa konserten – ett av de fåtal tillfällen som amerikanarna tilltalar publiken – att de uppskattar Sverige, Stockholm och de vackra svenska kvinnorna. Men om Lasse Stefanz eller Fernandoz säger han ingenting.

Jag försöker inte påstå att Eagles låter som ett svenskt dansband – jag är inte ens säker på att dansbandsmänniskorna skulle kunna dansa till musiken – men när de kickar igång Globenkonserten, den första av två, med en hårt pumpande How long påminns man ändå om det legendariska countryrockbandets betydelse för den unika svenska dansbandskulturen.

Känslan av ett superlyxigt och superkompetent dansband dyker upp då och då under kvällen, även om de fyra Eaglesmännen och deras nio extramusiker både kan vara rockigare, softare och mer sofistikerade än sina svenska bröder.

Bäst är de förstås på den 70-talistiska countryrocken. Och, inte att förglömma, den gudomliga stämsången byggd på ljuva västkustharmonier.

 När de efter en godkänd version av världens kanske mest uttjatade låt, Hotel California, kör de outslitliga Peaceful easy feeling, I can’t tell you why, One of these nights och Lyin’ eyes efter varandra är det i det närmaste fulländat.

Enda problemet är att Don Henley sitter bakom trummorna i just de låtarna; de gånger som den betydligt säkrare hantverkaren Scott Crago sköter den detaljen fungerar det påfallande mycket bättre. Jag kan förstå att Henley inte vill lämna ifrån sig sitt ordinarie jobb, men jag tror inte att någon skulle klaga om han enbart höll sig till sång och gura.

Till pluskontot kan, förutom Eaglesklassikerna Take it to the limit, Take it easy och Desperado, även läggas flertalet låtar från senaste albumet Long road out of Eden. Det långa och Pink Floyd-doftande titelspåret, med standardiserad USA-kritik, är rätt segt men den smöriga No more cloudy days, där de låter som de dejliga Bröderna Olsen, är ganska underbar.

Sången delas broderligt, men eftersom jag är särskilt svag för Timothy B Schmits ljusa röst faller jag lite extra för I don’t want to hear it anymore och Love will keep us alive.

Det som drar ner betyget till snåla fyra SvD-prickar är Eaglesmännens dokumenterade förtjusning i svulstig mogenrock. Den djupaste havsbotten nås när de går utanför Eaglesrepertoaren och fläskar på med Joe Walsh-låtarna Life’s been good och Funk #49 och Don Henley-låtarna Boys of summer och Dirty laundry. Eller när Joe Walsh spexar till det med en kameraförsedd keps.

Frågan är vad som driver de fyra kostymklädda herrarna. De jobbar hårt på att få allt att låta så bra som möjligt, vilket de också till stora delar lyckas med, men de ser inte ut att ha särskilt roligt. Varken med varandra eller den stora publik som kommit.

Efter tre timmar lämnar man Globen med den och ytterligare två frågor:

1. Varför spelar de inte bara renodlad countryrock? 

2. Varför har de kostymer på sig?

©Dan Backman Rec publ i SvD 080331

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: