kritik sedan 1993

Beady Belle: Belvedere (Jazzland/Universal, 2008)

Kan norrmän spela funk? Ja, norska Beady Belle spelar det röda hornet av Nisse Landgren innan han hinner stava till Maceo Parker.

Den avspända, luftiga och ultracoola jazzfunk de presterar i Self-fulfilling (med gästsång av India Arie) är så mästerlig att de till och med lätt skulle kunna ta upp kampen med svarta musiker på andra sidan Atlanten.

Jazzfunken är på intet sätt ett dominerande inslag, även om den finns som ett fundament för den sympatiska trions sofistikerade musik. Till det fjärde albumet har man adderat Geir Sundstøls steel guitar och lap steel, vilket gett vissa spår en klang av americana ovanpå de jazzigt slicka harmonierna.

Precis som på tidigare album handlar det om intelligenta melodier och texter som på ett lite skruvat sätt angriper de eviga frågeställningarna kring mänskliga relationer. Intermission music, en söt duett med Jamie Cullum och Beate S. Leche, är ett lysande exempel på detta.

Ibland har man polerat bort spänningen men för det mesta är föreningen av teknik och känsla så magisk att man inte förstår varför Beady Belle inte är en världsattraktion.

©Dan Backman Rec publ i SvD 080220

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: