John Cale (2008)
John Cale är en av rockmusikens stora doldisar. Mer känd för sitt medlemsskap i Velvet Underground och produktionsjobb åt Patti Smith och Stooges än för sin solokarriär. SvD träffade John Cale när han i helgen närvarade vid öppnandet av Moderna museets stora Andy Warhol-utställning.
Moderna museet har producerat många fina utställningskataloger genom åren. En av de bästa – och mest omtalade – är den till Andy Warhols utställning på museet 1968. Exakt för fyrtio år sedan.
Den tjocka katalogen, tryckt på dagstidningspapper, har silkscreentryckta blommor på omslaget och är uppdelad i tre avdelningar.
Först ett urval Warhol-citat, sedan grovkornigt svartvita reproduktioner av kända Warhol-verk, följt av bilder plåtade inne på The Factory, Warhols legendariska Manhattan-studio på 47:e gatan – suddiga snapshots fyllda av coola, arty människor som antingen var på tillfälligt besök eller jobbade åt Warhol.
Hela Velvet Underground – som förutom Cale då bestod av Lou Reed, Sterling Morrison, Maureen Tucker och Nico – brukade hänga med Warhol och alla andra på The Factory.
Warhol var viktig för gruppens karriär, men han var inte, som det ibland sagts, manager åt dem och han producerade inget album. Däremot var det Warhol som introducerade Nico för gruppen, designade omslaget till debuten, med bananen som gick att skala och grejade gruppens första spelningar. Flera inom ramen för den egna multimediaföreställningen The Exploding plastic inevitable.
Jag har med mig mitt eget sönderbläddrade exemplar av katalogen till mötet med John Cale på Moderna. Det första jag gör är att be honom kommentera några av bilderna där han själv finns med. Cale bläddrar förstrött och säger att det han minns mest är hur smutsigt det var inne på The Factory.
– Det fanns ingen luftkonditionering. På sommaren blev det rätt äckligt med alla som svettades. Fast samma sak kan egentligen sägas om hela New York, det var något av en chock att komma dit för en grön yngling från Wales, säger den idag åldrade men väl bibehållna rock’n’roll-mannen med mjuk walesisk dialekt.
Spenderade du mycket tid där?
– Ja, i början brukade vi vara där varje dag, hela bandet. Från två på eftermiddagen till sent på natten. Alla jobbade med något. Det var delvis frusterande eftersom vi själva inte deltog i arbetet med Andys konst, men samtidigt var det skönt att bara hänga där.
Vi sitter mitt i utställningen. Runt omkring oss projiceras svartvita filmer, okonstlade dokumentärer och skakiga spelfilmer, gjorda av Warhol och hans medarbetare. Cale tar en klunk mineralvatten och ser sig omkring i den skumma salen:
– Det var väldigt utflippat. Och väldigt roligt. Alla som var där var kreativa individer men mer eller mindre missanpassade, fast jag gillade det. Många av dem kunde inte överleva utanför den här gruppen av människor.
Repade ni där också?
– Nej, vi gjorde några repetioner i en lägenhet på London street. Det var allt. Vi brukade tala om att repa, men det var inte alls som när jag var med La Monte Young, då repade vi varje dag.
Cale säger att allt material till ”banan-skivan” var skrivet innan de träffade Warhol, men att det var han som grejade skivkontrakt med MGM till dem.
– Andy tvingades mer eller mindre att marknadsföra skivan med sitt namn, förklarar John Cale på sitt lite vresiga sätt.
– Frank Zappa låg på samma bolag som oss och de gav alla sina promotionpengar till honom, vi hade ju ändå Andy Warhol bakom oss resonerade de.
Walesaren John Cale var inriktad på musik från tidiga år. Efter studier i London kom han 1963 över till New York på ett stipendium. Där fick han kontakt med avantgardemusikern La Monte Young, en av de första minimalisterna, och kom att för en tid ingå i hans grupp The Dream syndicate.
Cale tog med sig de konstmusikaliska referenserna när han bildade Velvet Underground tillsammans med Lou Reed. Gruppen sålde inget vidare men blev snabbt omtalad för sin råa, repetetiva rockmusik och kontroversiellt drogrefererande texter, en slags svartvit New York-kontrast till den färggranna psykedelia som samtidigt exploderade i San Fransisco.
Relationen till Lou Reed var inte den bästa vilket innebar att Cale efter den andra Velvet-plattan gick vidare till en solokarriär och tunga producentuppdrag. Album som Paris 1919 och Slow dazzle gjorde intryck på sjuttiotalets rockscen, men det är tiden med Velvet Underground och produktion av The Stooges och Patti Smiths debutalbum som gett honom en tung plats i rockhistorien.
– Det jag gjort har varken varit lättsinnigt eller kommersiellt, men det har funnits en hård kärna som varit livskraftig, kommenterar John Cale sin konstnärliga gärning.
Vad är din styrka som producent?
– Förmågan att peka ut vilken väg som artisten bör gå. Och understödja den på rätt sätt.
Pekar du med hela handen?
– Nej, bara om jag måste. Det är bättre att visa upp alternativen och förklara vad konsekvenserna kommer bli.
Var det kämpigt att producera albumet med busarna i The Stooges?
– Nej, inte alls. Jag tror att vi hade tio dagar på oss, fem dagar för inspelning, fem dagar för mixning. De var väldigt samlade och rev bara av allt, konstaterar John Cale sakligt och går vidare till dagens sista intervju.
John Cale:
Född: 9 mars 1942 i Garnant, Wales.
Bor: New York.
Album med Velvet Underground: The Velvet Underground and Nico, 1967 och White light/white heat, 1968. Cale är även med på ett antal officiella och icke-officiella livealbum.
Soloalbum: De bästa och mest omtalade – Vintage violence, Paris 1919, Fear och Slow dazzle – kom på 70-talet. Den kantiga svärta som kännetecknar musiken förebådar såväl punken som postpunken, samtidigt som den är en del av konstrockscenen.
Samarbeten: Cale har skrivit film- och balettmusik och samarbetat med en mängd artister, bland annat Brian Eno. Den rockiga minimalism han gjorde tillsammans med Terry Riley på Church of anthrax (från 1971) är ett pionjärverk. 1990 återförenades han tillfälligt med Lou Reed för en samling sånger ägnade Andy Warhol (Songs for Drella).
Produktioner: Allra tyngst väger produktionerna av Stooges och Patti Smiths debutalbum, från 1969 respektive 1975. Men Cale har även producerat Nico och grupper som Modern lovers, Squeeze och Happy Mondays. Senast tog han sig an den amerikanska gruppen Ambulance Ltd.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 080211
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera