kritik sedan 1993

Shelby Lynne: Just a little lovin’ (Lost highway/Universal, 2008)

Shelby Lynne är en både djupt underskattad och frustrerande oförutsägbar sångerska. De eklektiska poplåtarna på I am Shelby Lynne (som kom 1999) fick musikkritiker världen runt att göra vågen, men uppföljaren var platt som en pannkaka.

Med den strålande Just a little lovin’ är hon tillbaka på banan igen. ”Inspired by Dusty Springfield” står det på det snyggt 60-talsdesignade omslaget. En helt korrekt rubricering då det rör sig om djupt personliga tolkningar av låtar inspelade av den stora brittiska sångerskan.

Lynne framför dem med sin karaktäristiskt släpiga sydstatsdialekt som, parad med en gudomlig fraseringskonst, avlockar dem nya betydelser.

Uppbackad av ett gäng distingerade studiorävar – styrda av den rutinerade producenten Phil Ramone – får hon klassiska poplåtar som Just a little lovin’, Anyone who had a heart, You don’t have to say you love me och I only want to be with you att vibrera av återhållen intensitet.

De mer tråkigt rotrockiga Breakfast in bed, Willie and Laura Mae Jones och I don´t want to hear it anymore drar ner helhetsintrycket. Men den avslutande Young Rascals-låten How can I be sure är en lika mästerlig som gripande stund med Shelby och den legendariska gitarrspelande studioräven Dean Parks.

© Dan Backman Rec publ i SvD 080206

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: