Neil Young: Falconer Salen, Köpenhamn, 28 februari 2008
Man vet aldrig var man har Neil Young. Senast han var i Sverige, för fyra år sedan, kom han ensam och framförde helt nytt material från den ganska så obegripliga släktsagan Greendale.
Till denna Europaturné, som inte kommer längre norrut än Köpenhamn, har han med sig gamla musikerpolare han trivs med och har dessutom ett mycket bättre album i ryggen, Chrome dreams II.
Den svenska publiken norr om Malmö är att beklaga, det ska sägas redan från början, för det är en taggad, inspirerad och relativt publiktillvänd Neil Young som reser runt denna gång.
Med en konsertlängd på fyra timmar, uppdelad i tre avdelningar med pauser, får man stor utdelning för den dyra biljettpengen. Hade han nöjt sig med tre och en halv timme, som det står på anslaget i foajén, hade det varit ännu bättre; nu hinner den sextiotvååriga legenden förlora sig lite väl länge i gnissligt överstyrd friformrock. Fast det får nog betraktas som ett lyxproblem.
Scenen ser ut som ett skrotupplag, med instrument, förstärkare, strålkastare och allsköns bråte i skenbar oordning. Till vänster står samma praktfulla tramporgel som han hade med sig på Greendale-turnén, men den används aldrig, till höger står en indianstaty i trä. En bit bak, framför en ställning med bokstäver och siffror, står en gigantisk fläkt. Strax bredvid hänger dannebrogen, ovanför en piratflagga.
Först ut är Neil Youngs fru Pegi, som nyligen debuterat med en svag platta. Hon har inte mycket till röst, inga minnesvärda låtar men en avspänd framtoning och, framför allt, en fantastisk uppbackning av gitarristen Antony Crawford, basisten Rick Rosas och gitarristen Ben Keith.
Tillsammans, och till synes helt utan någon ansträngning, gör de hennes fyrtio minuter med traditionell countryrock till en behaglig, men kanske inte särskilt engagerande upplevelse.
Crawford, Rosas och Keith, kompletterade med trummisen Ralph Molina, backar förstås även upp Neil Young när han avslutar aftonen med en rejält elektriskt urladdning, men håller sig undan när han kör en timme akustiskt.
De båda avdelningarna kompletterar varandra perfekt, vilken man gillar mest är en smaksak. Till den akustiska avdelningen bär Young en äggskalsvit kostym med lite färgstänk, till den elektriska en svart med mycket färgstänk. Fråga mig inte varför.
Fråga mig inte heller varför han har med sig en man som halvskymd står och målar stora dukar. I den sista avdelningen lyfter han fram nya stiliserat figurativa målningar till varje låt. En del av dem är riktigt bra, särskilt den till Hey, hey, my, my.
På egen hand lyckas han allra bäst med Ambulance blues. Den vaggar han fram till en hypnotisk seans. Don´t let it bring you down tas delvis om, eftersom han påstår sig ha missat lite i första versen, och den melankoliskt vackra Mellow my mind gör han i en hemsk banjoversion. Fast det gör inget, det ingår i knasigheterna, likaså att han smutsar ner A man needs a maid med plastiga syntstråkar.
Men även om Neil Young klarar av att hålla publikens uppmärksamhet på egen hand så är det med komp han utför de riktiga underverken.
Med start i det Satisfaction-lika riffet till Mr Soul vevar han han igång sig själv och de väderbitna män han har omkring sig till en och en halv timmes kompromisslöst gitarrmangel.
Neil Young och Ben Keith matar ackord, Rick Rosas och Ralph Molina eldar på med ett shamanistisk driv som för tankarna till Träd, Gräs och Stenar, de har i likhet med Young letat efter det perfekta groovet sedan slutet av 60-talet.
Gubbrock är det inte, även om det bevisligen, förutom den körande Pegi Young, är gubbar som står på scen. Gubbrock är fyrkantigt och drivet av miljöfarligt bränsle. Neil Youngs organiska rockmusik andas djupt, ända nerifrån magen, och drivs av biobränsle.
Down by the river och Powderfinger görs i tunga och vackra versioner, men det är i den evightslånga The hidden path som musiken till slut kommer i total kollektiv självsvängning.
”Vi har varit med om något unikt”, utbrister min danska bänkgranne efteråt. Det är inte utan att man håller med honom.
©Dan Backman Rec publ i SvD 080301
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera