Eagles: Long road out of Eden (ERC/Universal, 2007)
Inför släppet av Eagles ”comeback” Hell freezes over 1994 (huvudsakligen live men med fyra nya studioinspelade spår) hävdade Glenn Frey att den stilbildande countryrockgruppen aldrig splittrats utan bara tagit en ”fjorton år lång semester”.
När gruppen nu är tillbaka med sitt första studioinspelade album sedan 1979 års The long run sker det efter ytterligare en lång semester, men precis som på Hell freezes over märks det inte i musiken, som låter som om den spelats in under storhetstiden på 70-talet.
Låtskrivandet är gediget och inspirerat, stämsången sitter perfekt och ljudbilden är varm som en sprakande brasa. Hade västkustgubbarna bara varit mer självkritiska och gjort en enkel-cd istället för en dubbel så hade det varit fulländat.
Hade de frågat mig om råd – i en perfekt värld hade de förstås gjort det – så hade jag valt ut följande spår. Tillsammans ger de en speltid på 44 minuter, vilket är en idealisk längd för en cd (som en lång lp-skiva). Med det långa dolda bonusspåret kommer vi upp i drygt 54 minuter.
1. No more walks in the wood. Perfekt introspår. Gudomlig stämsång av grånade countryrockgubbar som värnar om trädens fortlevnad.
2. How long. En countryrockig bakelse att göra covers på för Sveriges alla dansband. Egentligen alldeles för stompig, men ändå, tack vare det perfektionistiska kompet och den ljuva stämsången, helt oemotståndlig.
3. What do I do with my heart. Skamlöst romantisk ballad om ett krackelerande kärleksförhållande. Den mästerliga bryggan, mellan vers och refräng, någonstans i mitten visar på nivån i deras låtskrivande.
4. I don’t want to hear any more. Tjusig sjuttiotalistisk ballad, skriven av Paul Carrack, mittemellan countryrock och västkustrock.
5. Waiting in the weeds. Avspänt akustisk sång. Kan, som så mycket annat på detta album, användas i undervisningssyfte som exempel på hur man kan fylla en ljudbild och ändå behålla luftighet.
6. No more clouds. Återigen en ursnygg sång placerad mellan countryrock och västkustrock. Det värsta är att den låter som Bröderna Olsen. Dags för en omvärdering av den danska gubbduon?
7. Do something. Det räcker med de inledande akustiska gitarrerna för att man ska förflyttas till ett ljuvligt sjuttiotal (jo, det VAR bättre förr). Egentligen borde de här grånade gubbarna inte kunna göra så här bra låtar längre.
8. Last good time in town. Karibisk 80-talskänsla med lite smak av Phil Collins. Ganska underbar, fast på ett kitschigt sätt.
9. I love to watch a woman dance. Egentligen är det skottpengar på en sådan titel, men hur ska man kunna värja sig när dragspelet är så fint och man känner att Marc Jordan står och lurar utanför studion.
10. It´s your world. En helt ljuvlig tex-mex-burgare. Skamlöst romantisk och, återigen, något som kunde gjorts av Bröderna Olsen.
Dolt bonusspår: Long road out of Eden. Som ett joint ventiure mellan Eagles och Pink Floyd. På gränsen till att bli alldeles för seg och pretentiös, så därför lägger vi den längst bak.
©Dan Backman Rec publ i SvD 071031
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera