Tom Stoppard: Rock’n’roll (2007)
Tom Stoppard har gett Syd Barrett och Plastic People of The Universe (PPU) en framskjuten plats i sin pjäs Rock’n’roll. Pink Floyd-mannen och den tjeckiska rockgruppen är sinsemellan rätt olika, men båda är representativa för den tid i slutet av 60-talet då rockmusiken tog ett kliv rätt in i de samhällsomstörtande processerna.
Stoppard har, genom att förlägga handlingen till Cambridge och Prag, och låtit den starta det mytiskt revolutionära året 1968, kunnat dra fint vävda trådar mellan dem. 1968 var ju inte bara året då de ryska tanksen rullade in i Prag, det var också också året då den ständigt LSD-trippande Barrett sparkats så hårt ur Pink Floyd att han hamnat hemma hos mamma i Cambridge.
I en intervju i Vanity Fair (11/2007) berättar Stoppard att han fångats av ett fotografi föreställande en skallig och åldrad Syd Barret, taget fem år innan han avled. Han säger sig fascineras, som så många andra, av hur den karismatiska och populära rockstjärnan blev något av en hermit, innesluten i sig själv.
Jo, Syd Barrett är och förblir en av de stora rockmyterna. En vimsig konstnär som var med om att lyfta den brittiska rockmusiken till en högre konstnärlig nivå, men som själv förlorade förståndet i den psykedeliska turbulens som följde.
Barretts musikaliska stjärnstatus bygger inte bara på Pink Floyd-meriter, utan i lika hög grad på hans två soloalbum, The madcap laughs och Barrett. Båda utgivna 1970 och – trots att de initierades och spelades in med hjälp av Floyd-kollegorna David Gilmour och Roger Waters -präglade av söta melodier och ett stilla, avskalat surrealistiskt vansinne långt från Pink Floyds storskaliga ljudlandskap.
Pink Floyd-männen, som aldrig kommit över traumat över att ha förlorat sin vän, utvecklade sakta men säkert gruppen till ett av världens mest pompösa arenarockband. Odödliggjorda för all framtid genom det bästsäljande albumet Dark side of the moon, men präglade av uppslitande interna stridigheter.
Medan kulten kring Syd Barrett rört både personen och musiken har den mer obskyra kult som omgärdat Plastic People of The Universe baserats på omständigheterna kring deras musikskapande snarare än musiken i sig.
De tjeckoslovakiska hippiesarna var egentligen inga dissidenter, men uthålligheten i att göra rockmusik efter eget huvud, inte efter riktlinjer utfärdade av den kommunistiska regimen, satte dem både i oppositionsställning och, tidvis, i fängelse.
Musikaliskt var de imitatörer snarare än innovatörer. Under sina första år gjorde de främst covers på amerikanska undergroundband som Fugs, Velvet Underground och Frank Zappas grupp Mothers of Invention (sitt namn tog de för övrigt från Zappa-låten Plastic people). Med tiden, de är fortfarande aktiva, har de utvecklat en suggestivt grovhuggen monotoni byggd på de ursprungliga inspirationskällorna.
Den musikaliskt komplexa, politiskt engagerade och, till viss del, drogberoende psykedelian – den färggranna epok till vilken såväl Barrett som Plastic People måste räknas – tog sig med tiden andra uttryck, märkbara än idag. Den kommersialiserades men övergick också i nya subkulturella former.
I Storbritannien muterades den till utsvävande progrock, i Tyskland till mer monoton krautrock. Här hemma växte de psykedeliska frön som såtts på Gärdetfesterna 1970 upp till den mångfacetterade och helt unika proggrörelsen, med lika delar politik som musik och teater.
Rockmusikens radikalisering och konstnärliga fördjupning innebar ett uppror mot gamla värderingar, men det var ett uppror som framför allt leddes av vita anglosaxiska män.
Det går förvisso att hitta kvinnor – Grace Slick, Janis Joplin, Laura Nyro, Nico, Julie Driscoll, Sandy Denny, Alice Coltrane, Joni Mitchell – som spelat en viktig roll för utvecklingen. I männens rockhistoria är de dock fortfarande marginaliserade.
©Dan Backman
Text beställd av Stockholms Stadsteater. Publicerad i programhäftet till Tom Stoppards pjäs Rock’n’roll (premiär 1 december 2007)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera