Anna Järvinen (2007)
Anna Järvinen skriver låtar ur en ”integrerad invandrares perspektiv” och spelar in demoversioner av dem på mormors gamla kassettbandspelare. Det Mattias Glavå-producerade mötet mellan henne och Dungen har frambringat höstens mest omsusade – och bästa! – svenska solodebut.
Jag fick feeling, som är den mycket kongeniala albumtiteln, kommer ut på det smala men kreddiga skivbolaget Häpna. Det är lite oväntat eftersom det mesta som getts ut där ligger närmare ljudkonst än pop. Hans Appelqvist och Sagor & Swing har visserligen varit ganska lättillgängliga produktioner, men Anna Järvinens album är det mest rytmiska och melodiösa som kommit på etiketten. Dessutom, vilket är på tiden, det första med en kvinna.
– Det var dom som tog kontakt med mig. Det är stort att de gillar mina låtar, säger Anna Järvinen när vi träffas på en servering vid Mariatorget.
Det psykedeliskt folkrockiga albumet har redan fått lovord, bland annat av Andres Lokko och Pierre Hellqvist, som gav den näst högsta betyg i Sonic. Anna Järvinen är naturligtvis tacksam men hävdar blygsamt att ”hon bara skrivit en massa melodier”. Det psykedeliska draget förkarar hon med att Dungen spelat på halva skivan.
– Det var underbart. Ett otroligt lyckligt möte. Jag har alltid älskat dem, men det var oväntat att de skulle älska mina låtar lika mycket.
Jag fick feeling är inspelad i Göteborg med Mattias Glavå som producent. Förutom Dungen-männen, vars debut producerades av samma man, har studion gästats av proggbandet Mammas Havre och musiker som brukar spela med Peps.
Anna Järvinens samarbete med Mattias Glavå inleddes redan med hennes förra band Granada, men det var ändå nära att hon inte vågade spela upp sina demos för honom.
– Det var väldigt läskigt. Jag gjorde många låtar till Granada, men jag har nog aldrig sett mig som en riktig låtskrivare.
Det är otvivelaktigt Anna Järvinens skiva, men som så ofta i musikbranschen är det bara män inblandade i produktionen.
– Det är som det är. Det är konstigt, men jag har aldrig spelat med en enda tjej. Den här gången har jag fått otrolig respekt från musikerna, men så har det inte alltid varit. Jag har ofta känt att jag argumenterat ur ett underläge. Är man blyg, har svag röst och är lillasyster så blir det inte så lätt.
Anna Järvinen är född i Finland och bodde där till sex års ålder. Förhållandet till hemlandet liknar hon vid en olycklig kärlekshistoria.
– Det är som en tonårskärlek som blommar upp varje gång jag kommer dit. Men sedan åker jag därifrån lite sorgsen eftersom jag fattar att det är kört.
Hur märks det finländska i musiken?
– Det har varit en av hörnstenarna i det här projektet; att plocka fram det finländska i mig. Jag tycker att låtarna är nostalgiska och melodramatiska och naturlyriska. Det är mina tankar om Finland.
Jag har svårt att höra vad du sjunger.
– Jag vet, jag har fått skäll för det under arbetets gång. Min producent har sagt att han velat höra en finlandssvensk nyhetsreporter så jag har verkligen ansträngt mig för att vara supertydlig. Men det blev inte bättre än så här.
Anna Järvinen berättar att texterna handlar om stora, viktiga saker i hennes liv. Mycket kretsar kring känslan av att vara en integrerad invandrare.
– Jag känner mig inte som en svensk, det kommer jag aldrig att göra. Men i och med att jag är så integrerad så finns det utifrån sett ingen anledning att se det som ett problem, men inifrån känner jag en otrolig sorg. Det kan vara svårt för omvärlden att förstå.
© Dan Backman Artikel publ i SvD 071003
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera