kritik sedan 1993

Joni Mitchell: Shine (Hearmusic/Universal, 2007)

För fem år sedan tog Joni Mitchell ett stilfullt farväl av musikbranschen med en dubbel-cd fylld med superlyxigt orkestrerade versioner av tjugotvå låtar ur hennes egen låtkatalog. Ingen trodde väl att hon menade allvar, vilket gör att detta album, utgivet på Starbucks-etiketten, knappast kommer som en chock.

Lite chockerande är det däremot att albumet är det bästa med nyskrivet material sedan 1991 års Night ride home.

Triggad av Bush och USA:s inblandning i Irak har Mitchell skrivit karaktäristiskt böljande sånger, flera av dem i närheten av Court and spark och Hissing of summer lawns.

Hon har tagit in saxofonisten Bob Sheppard istället för tråkmånsen Wayne Shorter, vilket är ett bra drag, men istället för att som förr omge sig med de bästa studiomusikerna i Los Angeles saboterar hon delar av albumet med en plastig samplingssynt.

Absolut bäst är det instrumentala öppningsspåret One week last summer. Ett stycke pastoral musik som skulle vara alldeles underbart om någon bara kunnat övertyga Joni Mitchell om att en livs levande orkester skulle gjort jobbet mycket bättre än den nyss nämnda samplingssynt hon själv trakterar.

©Dan Backman Rec publ i SvD 070926    

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: