kritik sedan 1993

The Rolling Stones: Ullevi, Göteborg, 3 augusti 2007

Rolling Stones har egentligen aldrig varit mer än ett hyfsat rockband med en handfull slitstarka låtar.

Förtränger man ikonstatusen och den rockhistoriska betydelse de kommit att få, blundar för det groteskt gigantiska scenbygge de – med negativa miljökonsekvenser – forslar världen runt och bortser från den enorma publik de drar – 57.000 på Ullevi är inte kattpiss – så återstår inte mycket mer än ett gäng habilt rockande och närigt affärsdrivande sextioplussare.

Det är ingen nyhet, jag vet, men det skadar inte att då och då påminna om kontextens betydelse – inramningen, sammanhanget och presentationen – när de uråldriga rockelefanterna går upp på scenen.

Ett sketet litet rockband, javisst, men samtidigt med förmågan att, som i första hälften av konserten på Ullevi, förvandla sin riffiga rockmusik till något som, faktiskt, kan motsvara sitt rykte som världsbäst.

Från Start me up, som inleder konserten efter barnsligt pangande och dundrande, sitter jag faktiskt och gapar över den rockenergi som förmedlas av de små britterna på den groteskt överdimensionerade scenen.

Rough justice, Let it bleed och en handfull andra sånger ur den digra låtkatalogen framförs laddat och som om de faktiskt betydde något. Särskilt bra låter det om en lång och intensivt bluesrockande Midnight rambler. Det är inte mycket till låt – precis som mycket annat av det som skrivits av Jagger och Richards – men Mick Jagger, 64, Keith Richards, 63, Charlie Watts, 66, Ron Wood, 60, jobbar, med hjälp av något yngre musikaliska medhjälpare, upp ett extatiskt tryck, hämtat från rockmusikens urkällor, som faktiskt inte går att motstå.

Det bästa är att det inte kommer av sig själv. Det märks att gubbarna, trots så många konserter och år i branschen, fortfarande får jobba för att få till det rock’n’rolliga gunget.

Stones styrka har aldrig legat i de individuella medlemmarnas musikaliska meriter, de har alltid varit tekniskt sett rätt knackiga, istället ligger allt i det i positiv mening sliriga kollektiva samspelet. Ibland låter det för jävligt, men då och då ger slitet musiken ett liv och en nerv som många andra av rockens superstjärnor inte förmår skapa.

Ungefär halvvägs in i den två timmar långa konserten, när mittenpartiet av scenen lösgörs och rullar ut till mitten av planen, tappar man dock tyvärr bort den inledande skärpan. Miss you, It´s only rock’n’roll, Satisfaction och Honky tonk women görs alla i rätt saggiga versioner. Det är lite sorgligt, då den lilla påvra scenen passar musiken mycket bättre än det superkitschiga och superfula bygge de har som huvudscen.

Först i den avslutande Jumping Jack Flash, innan det tradiga extranumret Brown sugar, rycker man upp sig ur den härva de så lätt trasslar in sig i, där inga riktigt synkar med varandra.

I sådana tragiska stunder är det basisten Darryl Jones som ser till att konserten rullar åt rätt håll, inte Charlie Watts. Mannen må vara en cool snubbe men någon bra trummis är han faktiskt inte, det är dagens sanning, även om många förnekar den.

Inför Ullevikonserten har mycket av förhandssnacket kretsat kring fyllot Keith Richards formsvacka. Glädjande nog är han i riktigt fin form, så fin form man kan vara i efter ett liv med droger till frukost, lunch och middag.

Gitarrspelet är förstås kackigt men Richards ler, kramar om Jagger och Wood och springer ut till scenflanken. Han klarar till och med av att göra You got the silver och I wanna hold you utan att det blir pinsamt. Bara lite märkligt.

Fast där Charlie Watts och Keith Richards inte riktigt håller måttet lyckas Mick Jagger och Ron Wood fortfarande imponera. Jagger må vara urlöjlig i sitt hyperenergiska tuppande, men sjunger bra och tycks fylla någon slags funktion som pådrivare inte bara av publiken utan även av gruppen – om och om igen vevar han upp det rostiga maskineriet.

Wood är mera anonym i sitt utspel men det råder ingen tvekan om att det är han som står för det feta, och för gruppens sound livsavgörande, gitarrspelet.

ullevi1Så, hur ska man sammanfatta Ullevi 3 augusti 2007? Tja, nog var det bättre än väntat och skulle det visa sig att Bigger bang-turnén blir Rolling Stones sista så var det ett värdigt slut på svensk mark.

Men det är väl ingen som på fullt allvar tror att gubbarna kan hålla sig från ännu en vända. Jaggers girighet och Richards besatthet vid att bevisa sin egen odödlighet kommer säkert få hit dem en gång till.

©Dan Backman Rec publ i SvD 070805

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: