Laura Nyro: More than a new discovery (1966)/The first songs (1973)
Laura Nyro var endast 19 år när hon 1966 debuterade med More than a new discovery. Albumet sålde inte så bra men genererade stora hits åt The 5th Dimension (Wedding bell blues och Blowin´ away), Blood, Sweat & Tears (And when I die) och Barbra Streisand (Stoney end).
Efter att Nyro under de efterföljande åren etablerat sig själv med albumen Eli and The thirteenth confession, New York tendaberry, Christmas and the beads of sweat och Gonna take a miracle köptes inspelningarna av Nyros nya skivbolag Columbia, som 1973 återutgav det med annorlunda (läs sämre) omslag och ny låtordning, då under titeln The first songs.
Utan att förringa värdet varken av den sökande debuten More than a new discovery eller coveralbumet Gonna take a miracle kan man idag se den förra som inledning och den senare som avslutning på en remarkabel konstnärlig gärning. Jo, Laura Nyro gjorde förvisso fler album efter Gonna take a miracle, men de flesta nyrologer (en skara jag själv räknar mig till) torde vara ense om att det stora konstnärliga värdet ligger just i dessa fem album.
Men nu var det More than a new discovery, eller The first songs, som det skulle handla om. Den förstämnda finns endast på vinyl (utgiven två gånger med delvis olika omslag och sinsemellan olika låtordning), den andra finns både på vinyl och cd.
Vilken version man än har så är det slående hur mycket 60-tal det låter om musiken. Det råder liksom ingen som helst tvekan om att det här är musik skapad i en tid och ett musikaliskt klimat där Broadwaymusikaler, Burt Bacharach och Motown-soul utgör tre viktiga fundament, i alla fall för Laura Nyro, att både luta sig mot och ta avstamp från.
Det är en mycket amerikansk musik som presenteras. Brittisk pop och rock verkar inte finnas på kartan. Istället är det som att en brådmogen, överspänd och, inte minst, överbegåvad judisk flicka från New York annekterat musiken till West side story och skruvat den till oigenkännlighet med hjälp av jazz, pop och doo-wop. Och, som alltid när det gäller Lura Nyro, med en rejäl nypa Curtis Mayfield-inspiration.
Laura Nyro sjunger – forcerat och intensivt – om att bli vaggad till sömns av mamma, få iväg en älskad man till bröllop och om att fejsa det slutgiltiga, att dö. Att det är en nittonårings ord är lite svårt att förstå.
Språket är streetsmart, corny och poetiskt på samma gång, allt tonsatt till melodier som är så många och så attraktiva att man nästan tappar andan.
Arrangemangen, av Herb Bernstein, är känsligt följsamma och dynamiska, och studiomusikerna (det verkar vara ett helt storband i studion) gör sitt bästa att hänga med i de snirkliga och drastiskt ombytliga kompositionerna. Det låter bra och vitalt, samtidigt som det är tydligt att såväl Bernstein som producenten Milt Okun ansträngt sig för att, så gott det går, tona ner Nyros excentritet.
Jo, det är en fantastisk debut. Utan ett enda svagt spår, men med Wedding bell blues, Blowing away, Good by Joe, Flim flam man, Stoney end och I never meant to hurt you som extra rysningsframkallande utropstecken.
Tredje albumet New York tendaberry brukar allmänt betraktas som Nyros viktigaste. Själv skulle jag antagligen, under pistolhot, välja Eli and The thirteenth confession som hennes bästa och viktigaste.
Fast även om More than a new discovery inte är Laura Nyros bästa bidrag till världen så är det fortfarande ett musikhistoriskt viktigt och i allra högsta grad svängigt, gripande och njutbart album.
Möjligen kan man påpeka att det saknar de följande fyra albumens genomförda helhetsgrepp, där varje låt tycks vara del av en konstnärlig vision. More than a new discovery är tolv separata låtar. Lägger man in adjektiven egenartade och fantastiska mellan orden separata och låtar så förstår man att det här är ett av 1900-talets stora popalbum.
©Dan Backman 23 augusti 2007
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera