kritik sedan 1993

Paavo och den svenska jazzscenen (2007)

Cecilia Persson och Sofia Jernberg sitter vid varsin symaskin. Runt dem ligger mönstrade pappersark, olika slags tapeter och tårtpapper i prydliga högar. Det ser mysigt och pyssligt ut men är egentligen ett målmedvetet konstnärligt arbete.

Det är svårt att tänka sig en Sonny Rollins eller en Miles Davis i en liknande situation. Men för pianisten Cecilia Persson och sångerskan Sofia Jernberg, som tillsammans leder och skriver allt material till den svenska gruppen Paavo, faller det sig naturligt att förpacka det numrerade debutalbumet i individuellt sydda konvolut.

Med en musik som egensinnigt kombinerar jazzens improvisationsmöjligheter med en både stramt och nipprigt konstmusikaliskt orienterad estetik är Paavo något av en främmande fågel på den svenska jazzscenen. Men också, måste man tillägga, en typisk representant för en jazzscen som inbegriper en mängd olika stilar, attityder och format.

– Vissa säger att det låter lite som Frank Zappa. Men vi har aldrig lyssnat på honom så det måste komma via någon annan musik, konstaterar Sofia Jernberg, utan att vilja namnge någon specifik influens.

– Vi är påverkade av all musik vi någonsin hört, säger hon och påpekar samtidigt betydelsen av vilka musiker de spelar med och sättet de tolkar materialet på.

Nils Berg, som spelar saxofon, flöjt och klarinett med Paavo, karaktäriserar musiken som ”säregen” och ”skitsvår att spela”.

– De är helt frikopplade från omvärlden när de komponerar, förklarar han.

Den svenska jazzscenen kan se ut på många olika sätt. Den kan vara gubbigt mossig eller ungt hipp, lättillgänglig som ett cocktailparty eller svår som en doktorsavhandling. Den kan visa sig på en sommarfestival, på Konserthuset eller på Fasching, Nefertiti, Glenn Miller café eller någon annan av landets alla jazzklubbar.

Men vare sig man talar om Linda Kallerdahs oförutsägbart vindlande solosång eller de traditionsbundna saxstämmor som präglar landets otaliga storband, för att ta två disparata exempel, så tycks det råda en enighet bland jazzfolket om att musiken mår bra just nu.

Jan Bruér, producent vid Rikskonserter som tillsammans med Bengt Nyquist står bakom den omfattande cd-serien Svensk jazzhistoria – som dokumenterar framväxten av den svenska jazzen från 1920-talet och framåt – ser en historisk grund för detta.

– Den svenska jazzen fick redan på 20-talet en roll i det svenska samhället. Det fanns en stor öppenhet och fallenhet mot den här typen av musik, menar han och lyfter fram det kulturstöd som jazzen åtnjutit sedan 60-talet.

– Kulturpolitiskt har man varit relativt tidigt ute och satsat på jazzmusiken som en värdefull kulturyttring.

Även Joakim Milder, mångsidig saxofonist, arrangör och professor vid Musikhögskolan i Stockholm, pekar på att dagens musikaliskt starka scen bottnar i den svenska jazztraditionen.

– Musikaliskt mår den svenska jazzen alldeles utmärkt. Det har den egentligen alltid gjort. Vare sig den varit offentligt tilldragande eller ej så har det alltid funnits oerhört duktiga musiker. Däremot kan man väl inte säga att det råder någon direkt högkonjunktur när det gäller det publika intresset.

Nej, att den svenska jazzscenen får en gynnsam diagnos innebär inte att publiken strömmar till konserter och fyller varukorgar med skivor. Det är ingen kris men det är heller ingen jazzboom, som vi i medierna brukar basunera ut så fort det dyker upp något eller några namn med särskild lyskraft.

– Det verkar finnas ett massmedialt intresse av att de här vågtopparna ska infinna sig. Fast det har varken med musiken eller publikintresset att göra, det är konstant, hävdar Joakim Milder.

Jan Bruér är inne på samma spår:

– På 60-talet kom man genom olika undersökningar fram till att ungefär 10 procent av Sveriges befolkning hade ett intresse för jazz. Det är en rätt stor grupp. Jag tror att intresset har hållit sig ganska konstant.

2007 har av Svenska jazzriksförbundet, föreningen Svenska jazzmusiker och Rikskonserter utropats till jazzens år. Syftet är att stödja utövarna och göra jazzen tillgänglig för en större publik. Det är ett strävsamt och viktigt arbete men har hittills mer märkts inåt än utåt. Ännu mer betydelsefullt är att många musiker själva, vid sidan av alla jazzdiggande eldsjälars missionerande, aktivt arbetar för att få ut sina skivor och ordna speltillfällen.

Paavo, som sattes ihop till en spelning på Glenn Miller Café för drygt två år sedan, är ett av många exempel på band som skapar sina egna förutsättningar och arbetsvillkor. Som så många andra på jazzscenen samlas gruppen – som förutom Cecilia, Sofia och Nils består av Thomas Backman, Jonas Knutsson, Alberto Pinton, Clas Lassbo och Gustav Nahlin –  kring enstaka projekt, som konserter och skivinspelningar, snarare än att kontinuerligt fungera som en grupp. Så har det traditionellt alltid varit på jazzscenen, även om det så smått börjar ändra sig bland de unga jazzmusikerna.

– Det börjar bli allt vanligare med fasta bandkonstellationer, där det kollektiva ansvaret väger tyngre än individuella prestationer. Det tycker jag är jättebra, säger Cecilia Persson, som själv även spelar med gruppen Erika och en del mer eller mindre lösa konstellationer.

Men att jazzmusiker, unga som gamla, fortfarande har en dragning till tillfälliga förbindelser blir uppenbart när man börjar nysta i de trådar som håller ihop den svenska jazzscenen. Nils Berg, av skivbolaget Caprice utsedd till Årets Jazz i Sverige-artist, utgör ett tydligt exempel på detta när man närstuderar det nätverk som bildas mellan och runt de olika grupper han spelar med. Nils Berg spelar med rockband som Mando Diao och Sahara Hotnights men ett liknande kopplingsschema med rockmusiker, som oftast eftersträvar livslånga förhållanden, skulle vara omöjligt att göra.

– Fast bandidentiteten känns viktigare idag än att göra sig ett eget namn, säger Nils Berg, som har en hektiskt dag på Stockholms jazzfestival 19 juli, då han först spelar med Paavo 17.00 och sedan med sitt eget band 18.30. Båda gångerna på stora scenen på Skeppsholmen.

I nätverken ingår numera också de små musikerdrivna skivbolag som poppat upp över hela landet i takt med att den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att för rimliga ekonomiska insatser producera skivor. En utveckling som Joakim Milder firade med en ”hänryckande festival för oberoende jazzmusik” på Forum tidigare i år.

– Behovet av alternativa plattformar kommer bli större. Och musikerna måste själva ta tag i det, anser han.

– Jag tror att det skulle bli tufft om samhällets stödinsatserna till jazzmusik skulle minska, och det är den utveckling man kan se. Men om bara stödnivån kan ligga kvar och musiker och arrangörer anstränger sig ännu mer så tror jag att mycket kommer att lösa sig, säger Joakim Milder förhoppningsfullt.

Nils Berg urskiljer särskilt två kategorier jazzdiggare när han är ute på estraderna och klubbarna runt om i Sverige. Dels är det de medelålders och äldre männen som kanske spelade själva på 50- och 60-talen. Dels en brokig skara i 20- och 30-årsåldern som inte ser några gränser vare sig mellan jazz och rock eller mellan världs- och konstmusik.

– Det är de som fastnar på näthinnan; spralliga tjugoåringar och sköna jazzskägg. 

Både när det gäller jazzmusiker och jazzdiggare är det de vita männen som är i majoritet. Vill man att jazzen ska engagera och berika en större och bredare folkgrupp är och förblir det ett svårlöst problem.

Jan Bruér suckar djupt men påpekar, när jag för problematiken på tal, att det antagligen aldrig funnits så många kvinnliga instrumentalister som idag och att antalet antagligen kommer att öka, även om de sker långsamt. Sitt hopp sätter han bland annat till den könsmässigt mer jämlika och etniskt mångfacetterade världsmusiken.

– Jag tror att det kommer uppstå grupper där man blandar instrument och musiker från olika kulturer. Ale Möller är redan inne på det spåret. Vad man sedan ska kalla det är en annan och kanske inte så betydelsefull fråga, det är attityden som är viktig.

Joakim Milder är också bekymrad – inte minst för att själva musikskapandet skulle vinna på att berikas av kvinnor och människor från andra kulturer – men pekar på att jazzens konstnärliga och kulturpolitiska obalans ändå ständigt diskuteras, inte minst på Musikhögskolan.

– Det görs hela tiden olika projekt för att stimulera mångfalden. Alla vill se en förändring.

Men visst händer det saker; i ett kök i Bredäng sitter Cecilia Persson och Sofia Jernberg och drar upp riktlinjer för den gemensamma gruppen Paavo. I mångt och mycket representerar de den förändring som så många efterfrågar. Fast det är inget de själva vill göra någon affär av.

– Det är ju inte något man går och tänker på, att vi är två tjejer bland en massa killar, säger Sofia Jernberg.

Hon får medhåll av Cecilia Persson:

– Visst kan man fundera på det generellt – vi sitter båda med i styrelsen för IMPRA, en förening som arbetar med att kartlägga och synliggöra kvinnliga improvisationsmusiker – men när det gäller Paavo har vi aldrig reflekterat över det.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 15 juli 2007

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: