Roger Waters: Globen, Stockholm 27 april 2007
Det finns anledning att hissa varningsflagg när rockhjältar från förr återskapar forna triumfer. Särskilt när det sker med nytt manskap i besättningen.
På Globen är det endast Roger Waters, 63, som varit med i Pink Floyd när gruppens storsäljande album Dark side of the moon framförs i sin helhet. Det är en svag koppling, särskilt som Pink Floyd under sin turbulenta storhetstid (som tog slut i och med att Waters tog kommandot över gruppen*) var ett kollektiv där alla bidrog med viktiga pusselbitar.
Men även om man skulle önskat sig ett återförenat Pink Floyd (fast det blir nog inget mer efter Live Aid) är det svårt att motstå den version av Dark side of the moon som framförs.
Ord för ord, not för not återskapas de klassiska sjuttiotalslåtarna i surroundljud, kompletterat med laser, pyroteknik och mycket välgjorda bild- och filmprojektioner.
Det lågmält intensiva originalalbumet är överlägset, men Waters och hans tio kumpaner får ändå musiken att glänsa och vibrera på ett sätt som man inte riktigt vågat hoppas på. Breath, Time och Money görs alla full rättvisa, men det är en mäktig och förtätad Us and them som utgör konsertens absoluta höjdpunkt.
Innan och efter genomgången av Dark side of the moon fick man sig till livs andra gamla Floyd-låtar och två från Waters solokarriär, Perfect sense parts 1 & 2 och Leaving Beirut. Dessa två, och några trista The Wall-låtar, drog ner helhetsintrycket av den mycket påkostade showen (inklusive viktlöst svävande astronaut och rosa gris med klotter).
Syd Barrett-hyllningen Shine on you crazy diamond grep tag och Another brick in the wall gavs nytt liv medan den enda riktigt gamla låten, Set the controls for the heart of the sun, saknade originalets psykedeliska kvaliteter.
(*Jag tillhör alltså inte den falang som hyllar Roger Waters som det sanna Floyd-geniet. Tvärtom tycker jag att exempelvis The Wall är ett riktigt pekoral. Ska jag välja mellan David Gilmour och Roger Waters så blir det Gilmour, även om det stora geniet naturligtvis var Syd Barrett).
Låtlista:
In the flesh: Efter att vandrat in på Globen-scenen som en återvändande rockhjälte startar showen upp med en urtrist The wall-låt.
Mother: Ytterligare en urtrist The Wall-låt.
Set the controls for the heart of the sun: Seg version av en gammal Floyd-klassiker. Fina bilder på Floyd (med Barrett) men låg psykedeliafaktor.
Shine on you crazy diamond: Fin och värdig version av en annan Floyd-klassiker.
Have a cigar: B-version av en b-låt.
Wish you were here: Trist version med akustiska gitarrer.
Southampton dock, Fletcher memorial home: Har aldrig riktigt förstått mig på Waters politiska sida.
Perfect sense parts 1 & 2: Obeskrivligt svulstigt. Från Waters-soloplatta Amused to death. Men den viktlösa astronauten är fin.
Leaving Beirut: Pekoral illustrerat som en seriestrip. Varför har Andy Fairweather-Low på sig en gigantisk cowboyhatt?
Sheep: Inget vidare. Men den stora rosa Animals-grisen är väldigt fin.
Speak to me: Efter paus är det dags för Dark side of the moon. Allt blir bättre. Musiken. Ljuset. Projektionerna. Filmerna.
Breath: Jättebra version av en jättebra låt.
On the run: Lite långrandig. Men de psykedeliska animationerna är fina.
Time: Jättebra verion av en jättebra låt.
The great gig in the sky: Claire Torres vokala wailtortyr görs troget originalet. En crowdpleaser man helst vill glömma.
Money: Jättebra version av en jättebra låt.
Us and them: Mäktig och förtätad version av en äkta Floyd-klassiker. Konsertens höjdpunkt.
Any colour you like: Mycket laser.
Brain damage: Ännu mer laser.
Eclipse: Så var det slut.
The happiest days of our lives: Extranummer. Ännu mer trist från The Wall.
Another brick in the wall pt. 2: Förvånansvärt bra version av den gamla allsångsklassikern.
Vera: The Wall-trist.
Bring the boys back home: Fruktansvärt svulstigt.
Comfortably numb: Bra avslutning med mycket runkgitarr.
©Dan Backman Publ i SvD 070429
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera