Rickie Lee Jones: Nalen, Stockholm, 30 april 2007
Nej, det blev ingen Chuck E´s in love. Däremot mer eller mindre lyckade versioner av It takes you there, A tree on Allenford, Tigers, Stewart´s coat, Young blood, Last chance Texaco, Altar boy och Satellites.
Resten av den två timmar långa konserten upptas av musik från senaste albumet Sermon on Exposition boulevard, en samling löst sammansatta sånger baserade på Lee Cantelons bok The Words (som i sin tur baserat sin text på Jesus-citat).
Cantelon finns själv med på scen, en beatniktomte i skägg och stickad mössa som rasslar med lite slagverk, tillsammans med tre musiker.
Precis som på albumet låter det mycket Velvet Underground. Rickie Lee sjunger lika överjordiskt som alltid, men kompet manglas ut på ett sätt som skiljer sig radikalt från det sofistikerade sväng som präglat tidigare Sverigekonserter med den excentriska artisten.
Så länge man håller sig till Sermon on Exposition Boulevard-låtarna är allt frid och fröjd, Rickie Lee ser till och med riktigt glad ut och berömmer den förvånansvärt lilla publiken (jo, det är ju Valborgsmässoafton) för att de varit så entusiastiska.
Problem uppstår dock när hon leder sin lilla grupp in i de mer komplexa låtarna från gamla tider. ”Nu försöker vi göra den här så funky som möjligt”, säger hon uppfodrande när Young blood (från debuten) ska spelas. Men den enda som är funky är Rickie Lee Jones själv. I den stunden önskar man tillbaka de skickliga Toto-musiker hon förr i tiden omgav sig med.
© Dan Backman Rec publ i SvD 070502
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera