Joanna Newsom: Chinateatern, Stockholm, 22 april 2007
Även om mycket konstigt frodas på den brokiga indiescenen kan man inte låta bli att förvånas över den framgång som Joanna Newsom åtnjuter.
En surrealistisk sagoberättare som med knarrig flickröst, och till eget ackompanjemang på harpa, fyller konsertsalar världen runt med unga människor är onekligen udda.
Men så är det; efter de två albumen The milk-eyed mender och Ys (som pryddes av förra årets absolut snyggaste omslag) är både hon och hennes högst personliga musik rejält etablerad både hos publik och kritik.
På Chinateatern, en perfekt spelplats för Newsom och hennes tre musiker (på violin, tambura, banjo och slagverk), framför hon material från de båda albumen. Första timmen är trollbindande, med fantastiska versioner av Bridges and balloons, Emily och Monkey & bear.
Med endast tre musiker på scen blir det av nödvändighet lågbudgetversioner av neofolksångerna från Ys, som ju i sina originalutförande glänser av Van Dyke Parks spirituella arrangemang för en betydligt större ensemble.
Men det som förloras i den ursprungligen rikt instrumenterade ljudbilden kompenseras av den charm och koncentration som strålar ut från den egensinniga men snälla lilla sagotanten med den stora harpan.
Men det kan inte hjälpas, hur förtjusande det än är att lyssna till Joanna Newsom så blir det efterhand sövande. Musiken rör sig lätt och ledigt över stock och sten, upp över berg och ner genom dalar, men då allt är målat i samma kulörer blir man till slut både trött i ögonen och i öronen.
©Dan Backman Rec publicerad i SvD 070424
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera