kritik sedan 1993

High Llamas: Can cladders (Drag city/Border, 2007)

Brittiska The High Llamas har alltsedan debuten 1992 med Santa Barbara hållit en så låg profil att man mellan varje skivsläpp trott att gruppen upplösts.

Det är ingen strategi som gjort High Llamas-hjärnan Sean O´Hagan rik, men den har uppenbarligen tillåtit gruppen att hålla en konsekvent och konstnärligt högstående linje.

Can cladders tar vid där förra albumet Beet, maize & corn slutade och är ännu en inspirerad och sublimt upphöjd uppvisning i kammarmusikalisk solskenspop, uppbyggd av kontrasterande musikaliska moduler infogade med utsökt precision.

Med ett sedvanligt torrt sound, där varje not, ackord och instrument getts sin exakta plats, utvecklar sig albumets tretton spår till en slags afternoon tea-bjudning, med Sean O´Hagan som spirituellt nipprig konversatör. Det talas om jazzharpisten Dorothy Ashby och vad som hände ”on a winters day” alltmedan musiken tar sig mer souliga uttryck än vad som tidigare varit brukligt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 2007-02-28

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: