The Encyclopedia of swedish progressive music 1967-1979 (2007)
Proggen utgör en viktig, omdiskuterad och rikligt dokumenterad epok i svenskt kulturliv. Lukas Moodysson gav sin fiktiva version i filmen Tillsammans, Håkan Lagher gav en inifrån-skildring i boken Musikrörelsens uppgång och fall och musikjournalisterna Mia Gerdin, Bengt Eriksson och Stefan Wermelin listade sina favoriter i boken 99 proggplattor.
Tobias Pettersons diskografi över epoken, The encyclopedia of swedish progressive music 1967-1979, utgör ett tungt komplement till de ovanstående. Här kommer allt upp till ytan, från storsäljarna till de obskyraste hemmapressningarna. Med den talande underrubriken ”from psychedelic experiments to political propaganda” täcker den snyggt formgivna boken in allt det som kunnat sorteras in under musikrörelsens generöst tilltagna paraply. Helt i linje med bokförlaget Premium publishings nördigt populärkulturella utgivningar.
För den som är bekant med epoken kan det tyckas att begreppet progg definierats så brett att det nästan förlorat sin mening. Tobias Petterson är medveten om att grupper som snarare är att betrakta som föregångare och artister som vägrade – eller vägrades – liera sig med den politiserade musikrörelsen inkluderats.
– Från början var mitt eget urval mycket snävare, säger han på telefon från Malmö.
– Det slutgiltiga urvalet har gjorts av mig, redaktören, förlaget och alla som står i tacklistan. Vi har grälat om vilken period det egentligen handlar om och andra ordningsfrågor.
Själv tycker han att proggen startade 1970, med de första plattorna på Decibel-etiketten och folkfesterna i Lund och på Gärdet i Stockholm.
Intresset för proggen kom med modersmjölken, men skivsamlandet startade inte förrän i början av 90-talet. Det riktigt nördiga katalogiserandet tog fart i början av det nya århundradet, då arbetet med en databas för svenska proggplattor ledde till bokprojektet.
– Jag har inte velat skriva en historik, för det har redan gjorts. Min ambition har istället varit att göra en katalog över alla plattor som gavs ut under epoken.
Är du säker på att du fått med allt?
– Nja, jag kan ha missat något. Det finns ett band som hette Jättetall, jag har en affisch med dem. De kanske har gjort en lp, men den är i så fall inte distribuerad.
Jag antar att en hel del av plattorna du skriver om är rent skräp.
– Ja, albumet med Underground Failure, där John Holm och Stefan Wermelin ingick, är riktigt dåligt. Fast den sämsta är plattan med Stockholmsgruppen Malaria. De kan inte sjunga och de kan inte spela och de skäms inte en sekund för det. Art Of Music från Skåne är också jättekass. Malaria gjordes i femtio exemplar, men den var så svårsåld så tjugofem kastades. Mellotronen har sålt ett exemplar av Art Of Music för niotusen kronor och en gång gick den på ebay för tolv hundra dollar.
Hur har du fått tag på skivorna?
– När jag började samla skivor i artonårsåldern så köpte jag i stort sett allt för en billig penning på loppisar. Senare har jag varit tvungen att betala några tusen för skivor jag länge varit på jakt efter. På senare år har jag också dammsugit ebay och Tradera. Några av de mer svåråtkomliga plattorna har jag köpt från USA och Kanada. Förra veckan sålde jag några skivor ur min egen samling och då gick de till Japan, Italien och Kanada.
Vilka är det som samlar på proggskivor?
– Tja, mest vita medelklassmän. Så ser det ut på alla skivbörsar, det är deprimerande. Jag själv tillhör det yngre spannet och kan bli lite illa behandlad ibland. Nyligen när jag var och rotade i en back på en skivmässa kom en snubbe fram till mig och sa ”hörrudu, det här är bara för riktiga samlare”.
Hur stora upplagor pressades proggvinylerna i?
– Singlarna på MNW brukade vara i tvåhundra exemplar, så att landets alla tvåhundra skivbutiker skulle kunna få ett exemplar var. Om det gick bra så gjorde man en ny pressning. Hempressarna brukade göras i femhundra exemplar. Lp-skivorna på Silence och MNW låg på några tusen exemplar.
Hur såg könsfördelningen ut bland musikerna?
– Ja, den var som den brukar. Men tjejerna försökte verkligen bryta igenom. Inte bara med sina egna band, som var bra, utan även med projekt som Tjejclown, som var ett slags statement där tjejerna gjorde allting själva.
Vad tycker du om de återuppståndna proggbanden?
– De är oftast genanta. Jag kan inte hålla mig från att se dem, men jag kan tycka att vissa borde lägga av eftersom de var så mycket bättre för trettio år sedan. Fast Love Explosion och November har gjort lyckade återföreningar. Love Explosion var så bra att jag grät.
Spelar du själv?
– Ja, jag har ett proggband som heter Vilgot. Mitt förra band hette Sovjet. Vi spelar en blandning av all den progg som förekommer i boken, förutom kvinnoproggen. Vi spelar progressiv rock, politisk rock och alla kan spela-rock. Vår nya lp heter Sjöman och är ett konceptalbum om Vilgot Sjöman. Den handlar om hans fiktiva resa när han skulle emulera Charles Lindbergh men istället hamnade på Guantanamobasen och torterades till döds. Vi släpper den bara på vinyl, förstås.
Vad händer nu?
– Jag ser den här boken som ett bokslut. Nu kan jag släppa proggnörderiet och gå vidare i livet, konstaterar den 34-åriga bibliotekarien som förutom progg även samlar på italienska filmer och böcker. Just nu är det originalutgåvor av August Strindberg och Hjalmar Söderbergh som står i fokus. Nästa gång vi talas vid samlar jag kanske på telefonkort.
Tobias Pettersons favoritprogg: Gudibrallan, Love Explosion, Gunder Hägg, Turid, November och Jan Hammarlund.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 070222
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera