kritik sedan 1993

Rickie Lee Jones: The sermon on Exposition boulevard (New West Records/Playground, 2007)

Rickie Lee Jones vet man aldrig var man har. Hennes två första album, det självbetitlade från 1979 och Pirates från 1981, är poetiskt melodiösa mästerverk, medan 1995 års Naked songs och 1997 års Ghostyhead är ganska olyssningsbara.

Det nu aktuella The sermon on Exposition boulevard, som initierades av spoken word-mannen Lee Cantelon men i slutändan blev ett Rickie Lee Jones-album, kan sägas ligga i ett fascinerande mellanläge.

Textmässigt är det baserat på Jesu liv och undervisning, musikaliskt ligger det mellan Van Morrison och Velvet Underground. Rickie Lee Jones mässar poetiskt och egensinnigt över malande ackordgångar som omväxlande är hypnotiska, omväxlande enahanda.

©Dan Backman Rec publ i SvD 070207

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: