Progg för nybörjare (2007)
För många är den svenska proggmusiken från 70-talet synonym med trallvänlig pop med politiska texter. För andra betyder det musiker med skägg som inte kan spela.
Jodå, visst kan man hålla med om att Hoola Bandoola Band kunde vara fyrkantiga och nog kan man konstatera att Blå Tåget prioriterade berättandet före den musikaliska perfektionen.
Men tror man att det var allt som rymdes i den progressiva musikrörelsens rymliga och, till en början, gränslöst generösa famn missar man väldigt mycket.
Den som exempelvis plockar upp Tobias Pettersons nyutkomna diskografi över epoken behöver inte bläddra särskilt långt för att för att inse det. Sida upp och sida ner med obskyra singlar och storsäljande lp-skivor utgör ett förkrossande bevismaterial för den musikaliska och ideologiska bredd som fanns.
För den som är intresserad finns det olika progghistoriska spår att följa. Man kan till exempel kolla in hur popgruppen Contact tog sin musik till Delsbostämman med hjälp av Skäggmanslagets fioler och studera hur Träd, Gräs och Stenars tungt malande fäbodrock ledde grupper som Archimedes Badkar och Arbete & Fritid till ett gränslöst jazzigt musikskapande som förebådade världsmusikens genombrott med ett decennium.
Eller notera hur Frank Zappas musikaliska snille återspeglades i Samla Mannas Mannas galet hackiga cirkusrock eller Fläsket Brinners episkt böljande instrumentala jazzrock, garnerad med folkmusik och fint utmejslade solon.
Vill man följa ett annat, mindre musikaliskt intressant spår, söker man upp FNL:arna i Freedom singers eller KPML(r):arna i Knutna Nävar och konstaterar att det var många som såg musiken främst som ett effektivt verktyg att föra ut ett politiskt budskap med. Det kan också vara kul att försöka räkna hur många fria teatergrupper, förutom Nationalteatern och Fria Proteatern, som växte sig starka av den proggiga gödsel som spreds över hela landet.
Lägg till detta råbarkade rockband, intrikata fusionband, renodlade tjejband, bluesiga bluesband och, inte minst, en herrans massa trubadurer med och utan skägg.
Jo, nog var det en mångfacetterad musikrörelse som kunde mer än att vifta med plakat och koka linsgrytor i brokiga kollektiv.
Proggens ursprung går att söka i det upproriska klimat som rådde i Sverige 1968, med kårhusockupationer och Vietnamdemonstrationer. Lika väl som den kan härledas till den amerikanska hippiekulturens psykedeliska utopism och den brittiska progressiva rockmusikscenens gränsöverskridande ambitioner.
De två musikfesterna på Gärdet i Stockholm sommaren 1970 är det närmaste ett officiellt födelsedatum man kan komma. Här framträdde många av de tongivande banden och artisterna för första gången tillsammans. Festernas stora genomslag gav upphov till skivbolag, Silence och Musiknätet Waxholm, tidningar, Musikens makt, och proggscener i alla stora svenska städer.
Det oundvikliga spänningsfält som uppstod mellan de mer konstnärligt inriktade proggarna och de som satte revolutionen högst på dagordningen var till en början fruktsamt, men med tiden allt mer destruktivt. Mot slutet av 70-talet hade politruckerna i SKP och KFML:r tagit död på all glädje och vitalitet, kvar fanns bara slagorden. Och en grogrund för proggpunken, med Dag Vag, Ebba Grön och Stefan Sundström i det främsta ledet. Men det är en annan (och mindre intressant) historia.
Idag, när det ideologiska dammet för länge sedan lagt sig, kan man höra vilken särpräglad musik som skapades i den tillspetsade situation som uppstod när den kapitalistiska musikindustrin skulle bekämpas, samtidigt som en ny folkligt förankrad musik skulle skapas. I efterhand är det rörande att höra med vilken möda och stort besvär proggarna rättfärdigat ”förbjudna” musikstilar med politiskt korrekta texter eller inslag av folkmusik.
Det kan vara svårt att förstå proggarnas bryderier idag, inte minst den infekterade debatt som uppstod när Turid, en av musikrörelsens stjärnor, gick över till vad som ansågs vara ett kapitalistiskt skivbolag.
Det är inte många obrutet verksamma artister kvar sedan 70-talet, Jan Hammarlund och Mikael Wiehe är två välbekanta undantag som aldrig lagt ner de akustiska gitarrerna och den politiska övertygelsen. Men de kort- och långlivade återuppståndelserna och återföreningarna, som jazzrockarna Fläsket Brinner och folkrockarna Kebnekajse, har blivit allt vanligare på senare år.
Med tillskotten av Dungens folkrockpsykedelia, Doktor Kosmos drastiskt politiska electropop, Lalehs bångstyriga visor och en hel drös med nya artister och grupper som, medvetet eller omedvetet, anknyter till den mångskiftande proggen kan man fortfarande tala om en aktiv scen. Låt oss inte heller glömma den obrutna linjen med folkrockband; från Kebnekajse och Folk & Rackare via Groupa och Hedningarna fram till Harv och Ranarim.
Proggen är ganska ordentligt dokumenterad. Lukas Moodysson använde tiden som spelplats för sin film Tillsammans och Håkan Lagher har gett en initierad bild i boken Proggen, musikrörelsens uppgång och fall.
Med Tobias Pettersons diskografi över allt, och lite till, som kunnat sorteras in under beteckningen progg tillfredställs även de skivsamlare världen runt som är beredda att lägga många tusenlappar på svåråtkomliga vinyler från denna unika epok i svenskt musikliv.
Charlie & Esdor
2005, Mellotronen
Hippieduon Charlie & Esdor var med på den första Gärdetfesten men fick aldrig någon riktig fart på karriären. Förutom en låt på dubbelalbumet Festen på Gärdet gav duon endast ut en singel och en mini-lp i eget namn. Proggarkeologerna bakom skivbolaget och affären Mellotronen har sammanställt utgivet och outgivet material till en fantastisk cd med energisk och tungt gungande psykedelisk folkrock toppad med naivt utbroderade texter och, inte minst, Charlie Franzéns frenetiska sitarspel.
Sånger om kvinnor
1971, MNW
Feminismen var en självklar del av musikrörelsen. Det fanns renodlade tjejband, som Röda Bönor och Andra Bullar, men det konstnärligt starkaste exemplet var det Grupp 8-initierade albumet Sånger om kvinnor. Med text och sång av kvinnor och musik och komp av män är det en skiva som, från det fina omslaget av Gittan Jönsson till de peppade texterna och det vitala framförandet, perfekt fångar tidsandan. Gunnar Edanders slagkraftiga melodier, ofta mellan jazz och visa, är precis lika gångbara idag.
Träd, Gräs och Stenar
Rock för kropp och själ
1972, Silence
Träd, Gräs och Stenar är ett av musikrörelsens viktigaste band, med en historia som sträcker sig från musikrörelsens första stapplande steg fram till våra dagar. Rock för kropp och själ är ett fantastiskt exempel på hur gruppen tog sin trancerock från Stockholms innerstad upp till Hälsingland och där kompletterade den med biodynamiskt odlade grödor och makrobiotiska långkok. Från covern på Philemon Arthur & The Dungs proggklassiker In kommer Gösta till det 24 minuter långa hypnotiskt rockande titelspåret är det oavlåtligt fängslande.
Mikael Ramel
Extra Vagansa
1974, Ljudspår
Mikael Ramel var ingen självklar del av den politiserade musikrörelsen. Men precis som med Pugh Rogefeldt är det idag svårt att skilja ut Ramels skivor från den mer renläriga proggmusiken. Extra Vagansa är, precis som det första albumet Till dej, sprängfyllt av spirituellt och melodiöst flödande popmusik med influenser både från Zappa och Santana. Ordvrängandet kommer från pappa Povel men den vänliga musiken har en helt egen lyster med fina insatser från Fläsket Brinner-männen Bengt Dahlén och Gunnar Bergsten.
Tältprojektet
Vi äro tusenden
1977, Nacksving
Göteborgsproggarnas grandiosa cirkusföreställning om den svenska arbetarklassens historia var förvisso ett imponerande kraftprov men kan också ses som en ofrivillig slutpunkt för musikrörelsen. Uppgörelsen med socialdemokratin kan idag förefalla naiv men den färggranna och fantasifullt arrangerade musiken har behållit sin lyskraft, med Christer Boustedts spirituella altsax flygande över några av proggens starkaste melodier. 30 minuter från föreställningen, tillsammans med extramaterial, släpptes på dvd 2005.
© Dan Backman Texten publ i Lira #2/2007
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera