The Royal Dan – A tribute (Mascot Records, 2006)
Coveralbumet The Royal Dan har en fast kompsektion (Vinnie Colaiuta, Jimmy Haslip, Peter Wolf, Jeff Richman och Ernie Watts), men olika gitarrister på samtliga av albumets tio spår. Det fungerar bra och ger en sammanhållen karaktär samtidigt som de olika gitarristerna färgar tolkningarna med deras personlighet.
Med en så pass driven kompsektion blir det ungefär trehundratusen gånger bättre än det hemska coveralbumet No static at all. Herrarna bakom The Royal Dan har visserligen också filat bort de trubbigheter som gör Steely Dan-originalen så himla mycket bättre, men de har ändå inte gjort någon regelrätt smooth jazz-smörja av det hela (däremot ett hemskt omslag).
Den största förtjänsten ligger i att Jay Graydon lockats ur sin exil. Han kanske inte gör sitt livs solo i Home at last, men nog hörs det att den gamle västkusthjälten har kvar sin teknik och sitt sound.
För övrigt finns inte så mycket att säga, bortsett det välkända faktum att tekniskt drivna musiker som dessa (förutom de ovan nämnda även Robben Ford, Steve Morse, Al Di Meola, Steve Lukather, Mike Stern, Jimmy Herring, Frank Gambale, och Elliott Randall) har vissa problem på egen hand. Utan starka låtskrivare och producenter blir det lätt bara duktigt. Och vem vill – och har tid – att lyssna på musik som bara är duktig?
©Dan Backman 061126
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera