Me, myself & Irene (Elektra/Warner, 2000)
Me, myself & Irene är inte bara en rolig Jim Carrey-rulle (med den förtjusande Renée Zellweger i den andra stora rollen), det har också ett utmärkt soundtrack sammanställt av de Steely Dan-tokiga regissörerna bröderna Farelly.
Låtarna med Foo Fighters, Third Eye Blind, Offspring, Ellis Paul, Hootie & The Blowfish, Pete Yorn och Tom Wolfe kan vi för tillfället glömma, det intressanta här är förstås vad ett antal utvalda gör med de Steely Dan-låtar de blivit tilldelade.
Eftersom det inte finns någon direkt gemensam nämnare för albumets åtta tolkningar tar vi dem var och en för sig:
Smash Mouth är väl inte direkt några favoriter men i och med att de håller sig väldigt nära originalversionen av Do it again kommer de undan med blotta förskräckelsen. För övrigt skulle jag vilja påstå att Do it again är en av The Dans sämsta låtar. Någonsin. Alla som håller med räcker upp handen.
Altcountrygruppen Wilco klarar naturligtvis Any major dude will tell you alldeles utmärkt. Även de ligger löjligt nära originalet, som intressant nog kan sägas förebåda altcountryscenen med typ tjugo år.
Ivys tungt trumprogrammerade tolkning av Only a fool would say that är inget vidare. Den fina melodin är intakt, men svänget har försvunnit bakom den tjocka, tråkiga produktionen.
Brian Setzer Orchestra gör en storbandsvängig version av Bodhisattva, som med sitt gammalmodiga anslag känns helt analog med själva grundkänslan i låten.
Allra bäst lyckas The Push Stars med sin både folkrockiga och tradjazziga version av Bad sneakers. Precis som Brian Setzer plockar The Push Stars upp en känsla i Walter och Donalds låt och gör något eget av det.
Marvelous 3 lägger i överväxeln och gasar på ordentligt med sin tolkning av Reelin´ in the years. Nog är det lite vulgärt, på ett amerikanskt high school-aktigt sätt, men det finns en viss charm i deras gitarr-ösiga attityd.
Att Ben Folds Five skulle klara av Barrytown lär väl inte överraska någon. Snarare kan man bli lite besviken på att pianotrion inte förmår göra den fina låten (en av SD:s finest) ännu bättre. Men fuzzbasen gillar man.
Billy Goodrum gör inget särskilt av sin Razor Boy. Lite lätt bossafeeling och tillbakalutad sång räcker inte när man ska tolka genier.
©Dan Backman 061126
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera