Midlake: Debaser Slussen, Stockholm, 29 oktober 2006
Mellotron, theremin och den kinesiska fiolen erhu är världens mest sorgligt klingande instrument. Medlemmarna i Midlake borde snarast lära sig spela alla tre, deras vackert ledsna och konstfullt utmejsalde sjuttiotalistiska folkrock skulle få ett tydligare fokus på den lugna sidan och, som en konsekvens, bli ännu bättre.
Detta sagt i all välmening, Texaskvartetten klarar sig bra med gitarrer, syntar, bas och en slamrig trummis. Tim Smiths låtar är så distinkta till sin form och har så fina natureskapistiska texter och starka melodier att man antagligen skulle kunna framföra dem på vilka instrument som helst.
De är inte så roliga att se på, fem män i trettioårsåldern i oansenliga kläder, och de har egentligen inget att säga mellan låtarna. Men det gör ingenting eftersom de redan som tredje låt spelar den sorgliga, men helt underbara Young bride. Även i sin mer brutalt manglande form på Debaser är den, med sina textrader om “polonaise in winter, snowshoes and hunters”, vacker som ett skillingtryck.
Van Occupanther och Branches, också de från det i år utgivna andra albumet The trials of Van Occupanther, är två andra höjdpunkter. Den förstnämnda repetetivt upplagd som ett omkväde, den senare vacker som om Robert Wyatt och Beatles träffats 1969 och gjort något tillsammans.
Fast nog hade konserten gjort sig mycket bättre på, ska vi säga, Södra teatern. Midlake gör melankolisk konstfolkrock och det vet ju alla att sådan musik fungerar som allra bäst i gamla teatrar med sittande publik.
©Dan Backman Rec publ i SvD 061031
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera