Neil Young: Prairie wind (Reprise/Warner, 2003)
Förra Neil Young-albumet, Greendale, hade sina poänger men var alltför kufiskt. På Prairie wind är han mera tillgänglig och tillbaka i de akustiska hjulspår som tidigare gett oss finfina album som Harvest och Comes a time.
Själv älskar jag allra mest när han röjer skog med Crazy Horse och slänger iväg taggtrådssolon som aldrig tar slut, men kan förstås inte motstå det ömsinta uttryck och den underbart oförställd direkthet som präglar Prairie wind, både vad gäller text som musik.
Det är inte Youngs bästa album, men åtminstone The painter, No wonder (med ett fullständigt magiskt vokalarrangemang), Falling off the face of the earth, It´s a dream och Here for you tål att jämföras med mannens bästa låtar.
© Dan Backman Rec publ i SvD 050928
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera