Kate Bush: Aerial (EMI, 2005)
Det är tolv år sedan Kate Bush gav ut senaste albumet Red shoes.
Tolv långa år då den skygga brittiskan varit mer osynlig än vanligt.
När hon nu kommer tillbaka med ett dubbelalbum – vilket råkar sammanfalla med ett förnyat intresse för hennes musik – låter det till stora delar som förr. Texterna är lika kvinnligt egensinniga som någonsin (det är inte så vanligt att en man sjunger om sin tvättmaskin) och musiken är fortfarande förankrad i det 80-tal som varit dess jordmån.
Musikaliskt innebär det att – på gott och ont – en hel del av Aerial låter något daterad; med statiskt programmerade etnorytmer, drömskt svepande syntmattor och Kate Bush passionerade stämma svävande ovanpå (man väntar sig hela tiden att Peter Gabriel ska komma in som duettpartner).
Den första av de två cd-skivorna har getts namnet A sea of honey och har, till skillnad mot den andra, A sky of honey, inget sammanhållet tema. Utan att man behöver veta varför sjunger hon, över en Terry Riley-liknande Farfisa-slinga, om en man besatt av matematik (π). Utan att man behöver veta varför tonsätter hon en sång till sonen Bertie (”here comes the sunshine/here comes that son of mine) som en medeltida ballad. Utan att man behöver veta varför ger hon den tidigare nämnda lovsången till tvättmaskinen erotiska övertoner, och det på ett sätt som parafraserar Laura Nyro. Bara en sådan sak.
Lika lätt är det att tycka om den mer konceptuellt upplagda andra cd-n, som, utan att bli mer förståelig än det poetiska fågelkvitter som förgyller musiken, liksom bara finner sig tillrätta i varats vackert olidliga lätthet; från soluppgång till solnedgång.
Aerial är en väldigt behagligt skiva. Sedd i dess enskildheter går det att kritisera, sedd som helhet är det antagligen hennes bästa någonsin.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050911
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera