Lee Ritenour: Jazzfestivalen, Skeppsholmen, Stockholm, 20 juli 2005
Lee Ritenour är en av världens mest berömda och prisade gitarrister. Han är knappast den bästa, inte ens i jazzfusiontraditionen; vill man vara lite gnällig så vore det betydligt roligare om festivalen hade fått hit Larry Carlton eller George Benson (särskilt kul vore det med Benson, som är förvånansvärt vital efter alla år).
Ritenour är inte kattpiss heller, förstås; alltid smakfull och elegant, och med samma mjuka ton vare sig det handlar om smooth jazz, brassemusik, västkustrock eller soft Los Angeles-funk.
Till Skeppsholmen kommer han med ett potentiellt stjärngäng; klaviturspelaren Patrice Rushen, saxofonisten Ernie Watts, basisten Brian Bromberg och trummisen Alex Acuna.
Patrice Rushen gjorde gjorde några fantastiska album i skarven mellan 70- och 80-tal, en tid då jazzen smittats av diskobacillen på ett alltigenom hälsosamt vis. I likhet med den underskattade men den oftast lysande saxofonisten Ernie Watts, med meriter både från Chaka Khan och Charlie Haden, kunde hon framträtt med eget band.
Tillsammans skulle den här minst sagt rutinerade kvintetten kunna förvandla det småmulna Skeppsholmen till en liten bit Los Angeles och Strömmen till Stilla havet. Så sker nu inte, istället bjuds publiken en stunds elegant, men alltför tam uppvisning i traditionell fusionjazz.
Vi talar alltså om en musik med enkla, på gränsen till infantila meloditeman där det mesta krutet läggs på teknik, groove och solon; fast inte nödvändigtvis i den ordningen.
Den ständigt leende Lee Ritenour och hans musiker är väl bevandrade i sin genre, även om det, tack och lov, bara är basisten Brian Bromberg som ägnar sig åt uppvisningsspel. Alex Acuna har också han teknik så det räcker och blir över, men behöver inte stila; sättet som han kombinerar luftighet och häng i sitt ackompanjemang är fullt tillräckligt.
Ernie Watts utstrålar sedvanligt cool pondus men har egentligen ingen riktigt bra kväll. Vid två tillfällen blåser han liv i konserten med märgfullt solospel på tenoren, låt oss kalla det för light-Coltrane, men det räcker inte.
Ännu sämre går det för Patrice Rushen, som istället för att få påminna om sitt häftiga förflutna gör urtråkiga solon och, värst av allt, en löjlig uppvisning med marraccas.
Lee Ritenour själv då? Tja, visst är han flyhänt och visst finns det en poäng att hålla sitt spel på sparlåga, men ärligt talat, risken att bli tråkig är minst sagt överhängande.
Först med sista låten, Captain Fingers, börjar det röra på sig. Men då är det så dags.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050721
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera