Beady Belle: Stockholm Jazzfestival 20 juli 2005
Norska Beady Belle har med cd-n Closer gjort ett av årets bästa jazzalbum; modernt klubbgroovig musik med sköna basslingor, samtidigt suveränt melodiös med rottrådar till Joni Mitchells jazzigaste period, Stevie Wonders känsligaste syntljud och, framför allt, lyxigt tillbakalutade Quincy Jones-produktioner.
Första konserten på svensk mark infriar alla förväntningar, samtidigt som musiken ger uppenbara glädjechocker till de som inte hört de trevliga norrbaggarna förut. ”Vi vill spela massor i Sverige”, utropar sångerskan Beate Lech, i snygg grönrandig klänning, och får stående ovationer till svar.
Beate Lech står naturligtvis i centrum; en karismatisk naturbegåvning med en klassiskt snygg röst som lika gärna låter sig lånas till jazz som soul. Till och med hennes scatsång är överjordiskt bra (och då bör det tilläggas att jag i princip hatar scatsång).
Albumens suggestivt täta sound återskapas skickligt på scen med förinspelade beats och live-elektronik, perfekt blandat med en traditionell gruppuppställning med klaviatur, bas och trummor. Med det minimalistiskt konstruerade funksväng som arbetas upp på slutet – som ett av många argument – kan jag inte låta bli att, redan på tredje dagen, utnämna detta till festivalens bästa konsert.
©Dan Backman Rec publ i SvD 050721
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera